Utställning
Gunnel Wåhlstrand
Waldemarsudde, Stockholm. Visas tom 16/3
Gunnel Wåhlstrands stora, mödosamt framskiktade tuschlaveringar hör till det mest emblematiska i det svenska konstlivets 2000-tal. På goda grunder. Hennes verk låter sig snabbt identifieras, uttrycket är väldigt konsekvent och det tydliga narrativ som konsten kretsar kring är på en gång enkelt och mångbottnat.
Med utgångspunkt i den egna familjens fotoalbum har konstnären närmast besatt försökt närma sig den saknade fadern Tore, som tog sitt liv när hon bara var ett år gammal. Genom att återskapa porträtt av fadern i olika åldrar och de miljöer och människor som var hans liv har Wåhlstrand fyllt igen ett hål. Gått in i de fotografiska förlagorna och annekterat en närvaro.
Men berättelsen har också utvecklats och förändrats under de drygt två decennier som gått sedan hon fick sitt omedelbara genombrott i samband med sin slututställning på Kungliga Konsthögskolan.
Efter att till slut ha nått fram till fadern genom att avbilda honom började Wåhlstrand i stället avlägsna honom ur bilderna, som för att ställa sig själv och betraktaren i hans ställe. Och för några år sedan lämnade hon åtminstone delvis de gamla familjealbumen till förmån för egentagna förlagor av miljöer som har stor betydelse i det egna livet, främst vattennära landskap på västkusten.
Parallellt med bilderna av pappan har Wåhlstrand också porträtterat sin mamma. Tidigare kanske främst som en viktig karaktär i kartläggningen av fadern och hans värld, åtminstone på ett ytligt plan. Men sedan mammans bortgång häromåret har hon stigit fram i produktionen och framstår nu snarast som den allra mest centrala figuren.
Kanske är till och med hela konstnärskapet en besvärjelse mot just mammans dödlighet och det hot som hennes bortgång skulle innebära för barnen. Wåhlstrand har själv antytt något liknande.
Det är också denna gradvisa omläsning av produktionen som står i centrum för Waldemarsuddes utställning, Wåhlstrands hittills största presentation med ett trettiotal verk, varav två nya och åtta aldrig tidigare visade i Sverige.
I prinsens gamla ateljé är i varje fall bilden av modern helt avgörande. Hon återkommer i flera tappningar och åldrar, och varvas med mäktiga landskap och fadern i en anslående hängning. Det stora rummets väggar är målade i olika gråa nyanser, vilket krymper det något och förstärker intimiteten i mötet med verken. Rummet som helhet är närmast osannolikt vackert.
Här, och i de intilliggande vindsrummen, får också de bilder där Wåhlstrand själv har tagit förlagan en ny laddning och inlemmas i helheten på ett sätt som jag inte uppfattat tidigare.
Den pulserande rörelsen, transitionen, är alltid väsentlig i Wåhlstrands konst. Från fotografi till tuschlavering. Från snapshot till långsamt måleri. Från liten till stor. Från verklighet till minne. Från då till nu men även nutid till dåtid. Från sorg över det som aldrig fick bli till glädje över det som ändå varit.
Nu aktiveras också de bilder som inte kommer från familjealbumen på samma sätt. Effekten är slående och känns fysiskt i rummet och betraktarens kropp, nästan som växtvärk. Kanske blandas Wåhlstrands egna album slutligen samman med familjens. Kanske knyts säcken äntligen ihop. Det kunde vara en slutpunkt. Fast det är inte känslan jag får i de vibrerande rummen på Waldemarsudde. Kanske är det först nu det verkligen börjar.
Läs mer: Gunnel Wåhlstrand har stämt möte med sina gamla verk
Läs mer: Magasin III visar Gunnel Wåhlstrands starka bildvärld