Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
I romanen ”Regnmannen. En trädgårdsberättelse” (2019) tecknade skådespelaren och författaren Jonas Karlsson ett melankoliskt porträtt av en nybliven änkeman under en het sommar. En akterseglad idealist och tvångspensionerad kulturman som vattnar den döda hustruns vissna rosor med sina tårar, ända tills han genom ett slags magiskt tänkande upptäcker att han kan framkalla regn.
Sedan dess har nederbörd som väderfenomen blivit allt mer laddat i samband med den eskalerande klimatkrisen i hela världen. Antingen våldsamma översvämningar, eller förödande torka. Men filmatiseringen av Karlssons bok förblir en mycket lokal, småländsk angelägenhet där det framkallade regnet får dels en symbolisk funktion (ge liv åt förtorkade relationer), dels en lite spexigare kommunalpolitisk dimension (viral populism kontra oglammigt vardagsslit med hållbart miljöarbete, vård och omsorg).
Igenkänningsfaktorn är hög för den som följt den publika svenska filmen på senare år. En grinig gammal gubbe med asocialt beteende, check. Jobbiga grannar på andra sidan staketet, check. Robert Gustafsson, check.
Den sistnämnda spelar förstås huvudrollen som Ingmar Karlsson, en förbittrad gammal teaterdirektör med dåliga relationer till omvärlden, inte minst när det gäller läkardottern Elin. Ett inte särskilt ömsint porträtt, och dessutom rätt entonigt spelat för att vara den vanligtvis mångsidiga Gustafsson. Kanske inte så lätt heller. ”Lill-Ingmar”, som grannarna hånfullt kallar honom, är och förblir en rätt egocentrisk och elak jävel. En antihjälte som inte direkt framkallar några sympatier.
Den som sätter likhetstecken mellan Gustafsson och humor lär också bli en smula besviken. Den torra och charmlösa ”Regnmannen” har förlagt det mesta av komiken kring huvudpersonens tofsiga frisyr som smetar längs det fnasiga kraniet och hans hippieliknande outfits. Inte särskilt festligt. Överlag är det mer karikatyrer och övertydligheter än humor som bjuds, inte minst när det gäller de två citychica Stockholmskonsulterna som försöker hota den sittande kommunpampen att bli mer sociala medier-anpassad. Ett försök till satirisk udd, men som inte heller har någon vidare precision.
Jonas Karlssons rolltolkning börjar lite som en pappfigur som säger beskäftigheter på andra sidan staketet, men som blir betydligt mer levande efter hand
Den lilla räddningen finns lite oväntat i petimäter-grannen Burman. Jonas Karlssons rolltolkning börjar lite som en pappfigur som säger beskäftigheter på andra sidan staketet, men som blir betydligt mer levande efter hand. Inte bara för att han har de få riktigt roliga replikerna (på rejäl småländska) utan för att Karlsson spelar fram en stukad och ställd man som känns äkta och sårbar.
Visuellt är ”Regnmannen” inte alls dum. Det finstämda fotot ger det leende landskapet ett lite Änglagårdsaktigt skimmer, och den bohemiskt hemlighetsfulla trädgården i centrum dröjer man sig gärna kvar i. Men trots att det är där undret sker infinner sig aldrig någon verklig magi – och det är synd i en berättelse där det mirakulösa borde vara själva kärnan.
Se mer. Tre andra filmer med Jonas Karlsson: ”Stockholm Stories” (2013), ”Quick” (2019), ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” (2021),
Läs fler film- och tv-recensioner
