Riddardikt
”Gawain och den gröne riddaren”
Övers. Mårten Ericson
Bokförlaget Augusti, 119 sidor
Vid kung Arturs hov i Camelot är midvinterns gästabud i full gång när en objuden gäst plötsligt anländer. Det gladlynta sällskapet tystnar, häpna. Den okände riddaren som träder in i salen är ståtlig, respektingivande – och helt och hållet grönfärgad.
”Gawain och den gröne riddaren” är en riddardikt från sent 1300-tal, nedtecknad på medelengelska av en okänd författare, och nu översatt till svenska av Mårten Ericson på Bokförlaget Augusti. Om diktens namn låter bekant kan det bero på att man sett David Lowerys melankoliska ”The green knight” från 2021. Man är i så fall helt rätt ute – filmen med Dev Patel och Alicia Vikander är baserad på just denna lite udda förgrening av Arturlegenden.
Här är det Arturs unge systerson Gawain som får stå i centrum. När den gröne riddaren utmanar kungen träder Gawain, som längtar efter att få visa upp sin ridderlighet, in i hans ställe och lyckas halshugga riddaren. Men riddaren plockar genast upp sitt avhuggna huvud. Han förkunnar att Gawain om ett års tid måste möta honom på nytt för att själv ta emot ett dödligt hugg, och försvinner sedan ut i natten. När året så förflutit ger sig Gawain ut i det köldslagna vinterlandskapet på en slags pilgrimsfärd mot vad som tycks vara en säker död.
För den språkintresserade finns en alldeles särskild charm i att försöka läsa ett verk på medelengelska, ett språk som är i rörelse från den i stort sett obegripliga fornengelskan mot dagens engelska och som är så pass genomträngligt att man med hjälpliga engelskkunskaper kan urskilja betydelsen och genom själva språket färdas till en halvt bortglömd tid.
Med det sagt är det fint att denna märkliga dikt nu också får spira på svenska. Mårten Ericson tillstår i förordet att han i sin översättning fokuserat på att förmedla originalets innehåll snarare än dess allitterationer och rim, och resultatet är en tillgänglig text som trots allt behåller mycket av den arkaiska känslan.
I sitt förord och sina förklarande kommentarer räcker Ericson också ut en hjälpande hand till läsarna med välbehövlig kontext kring de höviska riddarideal som präglade den högmedeltida riddarepiken – kunskap som behövs när man når fram till den del av dikten där snårig medeltida hovkutym driver handlingen och Gawains ridderliga dygder prövas. Alltså: när han frestas av en snygg tjej som dessvärre är gift med herremannen i vars borg Gawain tagit sin tillflykt.
Själv tröttnar jag lite där, men dikten har andra kvaliteter. Mitt eget första möte med ”Gawain” var på en universitetskurs om hur de brittiska öarnas nyckfulla väder – regnet, blåsten, leran och någon enstaka solstråle – kommit att forma den engelska litteraturen. När jag nu återvänder till dikten tycker jag fortfarande mest om de ödesmättade passager där årstidernas flyktighet skildras: ”så väjer året i gårdagar många,/och vintern sluter famnen åter, världsalltet det kräver, utan dröjsmål.”
Raderna syftar förstås inte bara till årets utan också till livets gång. En vanlig läsning av ”Gawain och den gröne riddaren” är att Gawains vintriga färd motsvarar den arketypiske hjältens resa genom underjorden. Men hopplöst är det inte. Den gröne riddaren som dör men ändå lever, vintern som en fiende som kan besegras, ett fruset eldprov att övervinna innan livet kan börja på nytt.
Trots att större delen av ”Gawain och den gröne riddaren” utspelar sig under kallaste vinter handlar den alltså i själva verket om våren, som nalkas.
Läs fler texter av Johanna Käck och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur