OLENA
De nygrävda gravarna gapar mot himlen, en rad av öppna sår. Olena Karpenko har nog med sin egen smärta. Med snabba steg går hon förbi jordhögarna.
En bukett blå astrar i vänster hand. Blicken rakt fram. Hennes svarta vindjacka fladdrar i blåsten.
Innan veckan är över, vet hon, har hålen fyllts med nya soldatkroppar och skottats igen. Hennes egen makes söndersprängda kvarlevor lades i jorden för ett halvår sen.
I höger hand bär Olena en blekgrön plastkasse från en livsmedelskedja, av den typ som har styva förstärkta kanter och tål att användas många gånger.
– I kassen har jag saltad fisk som jag ska ge till honom. Han älskade verkligen fisk i alla dess former, saltad, torkad, rökt, rå fisk, allt.
Hon har med en liten flaska nytappad färsköl också, och ett gyllenbrunt bröd.
Det är tradition i Ukraina att ta med mat och dryck till de döda. På flera av soldatgravarna ligger mat, dryck och olika njutningsmedel som sörjande lagt dit.
Några kex, en burk energidryck, en chokladbit, en miniflaska konjak, en pizzaslice, en vejp.
– Jag tar alltid med cigarretter till Serhij. När han var vid fronten drack han aldrig alkohol, men han rökte mycket. Och så blommor. Han brukade ge blommor till mig, nu ger jag blommor till honom.
Ett hav av blågula flaggor och militära brigadfanor breder ut sig framför Olena. Charkivs begravningsplats nummer 18 heter kyrkogården. Flagghavet brusar i den friska vinden.
Hennes makes grav ligger i ena änden av Aleja slavy, Ärans väg, som soldatdelen av den stora begravningsplatsen kallas. Här har ett par tusen soldater från tvåmiljonerstaden Charkiv lagts till vila de senaste åren.
Kyrkogården ligger bara tre mil från den ryska gränsen. Hårda strider pågår österut och flyglarm hörs då och då över nejden. Det kan vara attackdrönare eller glidbomber, släppta från ryska militärflygplan, som är på väg.
Men varken Olena Karpenko eller någon annan kyrkogårdsbesökare tar skydd när flyglarmet tjuter. Efter över tre år av attacker dag och natt har många Charkivbor blivit avtrubbade. En sorts fatalism har inträtt.
Larmen kan pågå i timtal. Den som springer ner i skyddsrum hela tiden hinner inte leva, resonerar många Charkivbor. Samtidigt är det en balansgång. Folk har hela tiden ett oroligt öga på mobilen och dess nyhetsappar och chattgrupper, redo att ta skydd vid särskilt stora attacker.
När Olena Karpenko kommer fram till sin makes grav faller hon på knä framför korset med hans fotografi.
– Jag kommer hit för att gråta, och för att prata med honom. Jag saknar honom så bottenlöst.
Det finns en enkel bänk av metallribbor intill graven. Olena sätter sig, fäller överkroppen framåt och kryper ihop till en boll. Snart darrar hennes kropp av gråt.
Ska vi lämna dig ifred en stund? undrar vi. Hon skakar på huvudet. Hon vill att vi stannar, hon vill berätta om sin make. Det är bara det att… den här söndagen är det extra jobbigt.
– Det är ett halvår sedan han dödades. Exakt ett halvår sedan i dag.
Sista gången hon såg Serhij var den 24 oktober, när han var på kort permission.
– Han hade just fått en ny uniform och visade upp den, och sina nya vinterkängor.
Innan han åkte tillbaka till fronten kysste Serhij Olena och önskade henne lycka till på uppkörningen – hon skulle ta sitt körkort just den dagen.
– Det var en stor sak för mig.
Olena höll i sin man och sa det hon brukade säga: Du måste komma tillbaka.
– I vilket skick som helst, sa jag, utan en hand, utan ett ben, vadsomhelst… bara du kommer tillbaka levande.
Olena berättar att Serhij dödades på slagfältet kring staden Kurachove.
Vi utbyter en snabb blick när vi hör ortsnamnet, fotograf Anders Hansson och jag. Kurachove i Donetsk län har sett några av de värsta och blodigaste striderna i det ryska invasionskriget.
I vintras tillbringade vi två dygn på en akutsjukstuga där. På nätterna kom en ändlös ström av sårade och döda in från slagfältet.
Den ukrainska militären vill inte uppge hur många soldater de förlorar. President Volodymyr Zelenskyj sa i februari att 45 100 ukrainska soldater stupat, men sannolikt är det långt fler.
I Kurachove fick vi en glimt av ett enormt mörkertal.
– Det största problemet är de döda som vi inte kan hämta, sa en militärläkare.
Han sa att runt 3 000 döda ukrainare de senaste två månaderna lämnats kvar, enbart vid fronten kring Kurachove. Kropparna kan inte bärgas, eftersom de ryska styrkorna avancerat.
– Förtvivlade familjemedlemmar ringer och ber att jag ska dödförklara deras anhöriga. Men det kan jag inte, eftersom kropparna saknas, sa läkaren.
Olena Karpenko fick åtminstone tillbaka sin makes kvarlevor så att hon kunde begrava honom.
När Olena böjer sig ner för att lägga ut brödet och bitarna av saltfisk på en tallrik vid graven hamnar hennes ansikte helt nära Serhijs ansikte på fotografiet på korset.
Det är ett bra porträtt. En stilig man i kamouflagekläder och fiskarmössa som ler tryggt och självsäkert mot fotografen. Skägget är vitt, tätt och kortklippt.
Olena tar fram en våtservett. Omsorgsfullt torkar hon bort damm och smuts från sin makes foto.
– Jag älskar den bilden. Jag älskade honom. Jag älskar honom än.
VLAD
En bit bort kämpar den unge begravningsentreprenören Vlad Kolmohorov och hans kollega med att gjuta plattor till fem soldatgravar. De fem dödades samtidigt i en rysk attack, och är begravda intill varandra.
Vlad kämpar även med sitt samvete.
Som 24-åring driver han begravningsbyrån Pamyat – ”Minne” – tillsammans med sina föräldrar. Krig innebär booming business. Orderböckerna är fyllda för ett års arbete framåt.
– Är det rätt för mig att tjäna pengar på kriget, på all denna död? Jag har faktiskt gått till prästen i min kyrka för att fråga om det.
Vlad har ljus blick, solbrända armar och bonnbränna i nacken. Han jobbar från gryning till skymning på kyrkogården.
– Det är så många soldater som dödas i kriget. Vi hinner inte med.
Han själv och hans familj är flyktingar, från den ukrainska staden Luhansk längre österut som varit i ryska händer sedan 2014.
– Vi hade vår begravningsfirma där, i Luhansk. Om vi inte hade flytt hade vi tvingats samarbeta med ryska ockupationsmyndigheter. Begrava ryska soldater med ryska flaggor.
Vlad själv hade kanske tvingats strida för de ryska ockupationsstyrkorna, mot sitt eget land Ukraina.
– Vi flydde, och startade vår firma på nytt i Charkiv.
När stupade soldater begravs är graven ofta enkel. En jordhög, blommor, ett träkors. Som Olena Karpenkos makes grav.
Begravningsbyrån Pamyats kunder vill ofta ha något som känns mer handfast och permanent. En rejäl dekorerad gravsten, kanske en gjuten platta och en bänk att sitta på.
Men man måste vänta i några månader efter begravningen innan man kan gjuta, förklarar Vlad.
– En vinter måste passera. Kistan under jord kan flytta sig av tjälen. Det kan bryta upp stenen om man gjuter för tidigt.
Under gjutningsarbetet har arbetarna fällt gravkorsen med foton och namn, och lagt dem på marken.
Döda soldater blickar upp mot Vlad. En kvinna född 1990, i uniform, slips och brun pagefrisyr. Intill henne: En man född 1987, även han i uniform och slips.
– Tamila och Kyrylo. De var ett par och stred tillsammans, i samma enhet. Och de dödades samtidigt, i en rysk attack.
En begravningsentreprenör blir ofta något av en kurator för sörjande anhöriga. Vlad har fått höra en del om de döda.
– De två hade ett barn ihop. Jag tror att barnet bor med Kyrylos föräldrar nu.
Vlad försöker hålla professionell distans till all sorg och smärta som omger honom hela dagarna. Men ibland är det svårt.
– Jag ser dödade soldater födda 2005 och 2006, och… jag menar, jag är själv född 2001. Det är tungt.
Vad sa prästen när du frågade om det är okej att tjäna pengar på detta?
– Han sa att jag gör ett viktigt och svårt jobb. Och att det inte är fel att få betalt för sitt arbete.
VIKTORIA OCH PAVLO
Snälla, ber Viktoria, kan ni inte äta lite Snickers? Hon håller fram chokladbiten.
– Vi har tagit med den till vår son Kyrylo. Och den här burken energidryck. Öppna den, drick!
Viktoria har rosalackerade naglar, platinablont hår i hästsvans och rak lugg. Ögonen under de svarta markerade ögonbrynen är rödgråtna.
– Jag skojade alltid med min son och kallade honom ett offer för reklam. Han älskade att köpa nya märken av energidryck, testade allt nytt. Den här hade han gillat, tror jag: ”Hell”.
”Poet”, står det på den pampiga gravstenen. Det var deras sons soldatnamn.
– Vi heter Pusjkin i efternamn. Som poeten Pusjkin. Det var därför han kallades Poet i armén.
Var er son intresserad av poesi?
– Inte så värst. Han gillade att köra BMX.
Viktoria Pusjkin drar ner jackärmen och visar sin tatuering på överarmen: En pojke som gör ett snyggt hopp på sin BMX-cykel.
– Han blev 26 år. Dödades utanför Bachmut förra året.
Nu rinner tårarna.
– Min man och jag visste att vi inte kunde hindra honom från att anmäla sig som frivilligsoldat. Så fort vi hörde den första explosionen i 2022, när ryska styrkor försökte inta Charkiv, så sa vi det till varandra: Det finns ingen chans att vi kan stoppa honom.
De bad sin son: Vänta ett par veckor åtminstone.
– Han väntade i exakt tre veckor. Då kom vi tillbaka till vår lägenhet i stadsdelen norra Saltivka, där ryssarna bombat som värst. Vår lägenhet var helt förstörd. Och Kyrylo sa: Mamma, säg inget.
Har ni fler barn?
– Nej.
Vi såg Viktoria och hennes make Pavlo på kyrkogården tidigare, på avstånd. De satt mitt i flagghavet vid sonens grav, stödda mot varandra, svartklädda. Paret utstrålade stark smärta och en sorts frid på samma gång. Vi visste inte om vi skulle våga störa dem i deras sorg.
Men Viktoria fick syn på oss, och nu vill hon ge oss en uppgift. Hon förklarar att det handlar om den ortodoxa kristna tron, att hon vill känna sig i kontakt med sin döde son.
– Enligt vår tro så tar vi med mat och dryck hit, till graven. Och om någon äter maten vi tar med hit så lever hans minne. Jag känner det starkt, att han liksom lever kvar om ni äter.
Vi tar emot Snickersen, öppnar papperet. Chokladen har smält i solen. Jordnötterna knakar mellan tänderna när vi tuggar, tysta.
OLENA
Hon sätter en cigarrett i munnen, tänder den, drar ett snabbt bloss. Lägger sen den rykande ciggen på gruset intill träkorset. Där får den ligga och glöda för Serhij.
– I början av november ringde fältprästen från hans brigad, berättar Olena.
”Din man är saknad i strid”, sa han.
Ett par dagar senare ringde prästen på nytt.
– ”Tyvärr har vi hittat din makes kropp”, sa han. ”Han är död.”
Någon vecka senare var Serhijs närmaste befäl hemma i Charkiv på permission. Han stämde träff med Olena för att berätta hur hennes make dog.
– Serhij var på väg upp ur en jordhåla, sa befälet. En nedgrävd, kamouflerad skyttegrav. Just då gjorde ryssarna en framryckning och anföll. Min make var den första som mötte dem.
Ryssarna sköt ihjäl Serhij direkt, enligt vad befälet berättade för Olena.
– Sen slängde de granater på honom, så hans kropp föll ner och blockerade ingången till jordhålan. Tack vare att hans kropp låg där, som ett lock, så klarade sig hans kamrater.
På träkorset står datumen: Född den 21 november 1970, död den 4 november 2024. En vrede kommer över Olena.
– Jag vill se Moskva brinna. Det är min djupa önskan.
Det fanns en tid då många ukrainare kallade ryssar för sina bröder. Det var innan soldatkyrkogårdarna började växa och krigsinvalider blev en del av gatubilden.
I februari 2014, just före Rysslands invasion av den ukrainska Krimhalvön, uppgav 82 procent av de tillfrågade i en stor mätning att de såg positivt på Ryssland.
I dag ser 3 procent av ukrainarna positivt på Ryssland.
Olena säger inte Rosija, som Ryssland heter på ukrainska. Hon använder det nedsättande ordet Rasjka.
– Jag vill se ett trettio meter högt staket längs gränsen till Rasjka, med kulsprutetorn som dag och natt skjuter 50 kilometer in i deras territorium. Så inte en enda av våra jävla grannar kan ta sig nära vår gräns.
Olena har ryska som modersmål, som många Charkivbor. Det gör henne rasande att Rysslands president Vladimir Putin motiverar sina bombningar med att han vill ”skydda rysktalande”.
– Min man och jag föddes i Sovjetunionen. Vi var rysktalande. Men nu talar jag bara ukrainska.
Från sin kasse tar hon fram ölet, i en liten plastflaska utan etikett. Olena ställer flaskan på sin makes grav, intill fisken och brödet.
Läs mer:
Senaste nytt om kriget i Ukraina
Anna-Lena Laurén: Ukrainarna byggde drönare i Ryssland – mitt framför näsan på myndigheterna
Motståndskvinnan om medlöpare: ”Svaga människor säljer sin egen mamma för pengar”
