Tre spelningar i tre svenska städer under lika många dagar – DAM har ett tajt schema under sin miniturné som börjar i Uppsala på onsdagskvällen, fortsätter till Stockholm och avslutas i Umeå.
När DN träffar gruppen på deras hotell i Uppsala har det bara gått tio timmar sedan de landade på Arlanda. Att försöka vaska fram minnen från den förra turnén i Sverige, som nu har över tio år på nacken, visar sig svårt trots flera koppar morgonkaffe.
– Jag är dålig på både platser och ansikten, men minns att vi uppträdde i staden där tv-serien ”Bron” utspelar sig och att det var nära till Köpenhamn, säger Tamer Nafar.
DAM är pionjärer inom den arabiska hiphoppen. Att tänka sig hiphop på arabiska utan DAM är som att föreställa sig hiphop på svenska utan The Latin Kings.
– Vi skapade den arabiska hiphopscenen, säger Mahmoud Jreri.
Men än 25 år har gått sedan Tamer Nafar och hans bror Suhell Nafar tillsammans med Mahmoud Jreri bildade DAM, som står för Da Arabic MC’s. Då, i slutet av 1990-talet, var den arabiska hiphopscenen icke existerande, men inspirerade av den vid tiden växande hiphopscenen på hebreiska i Israel började trion sjunga på sitt modersmål.
– Konstigt nog har hiphopscenen på arabiska inte växt så mycket i Palestina och Israel, det är i andra länder som det händer nu, säger Mahmoud Jreri.
DAM:s musik kan beskrivas som en mix mellan traditionella arabiska klanger och västerländska beats. I texterna varvas arabiska inte sällan med engelska.
– När jag började skriva låtar fanns det inte på kartan att jag skulle sjunga på arabiska. Min förebild var Tupac och det var engelska som gällde, säger Tamer Nafar.
I dag består bandet av Tamer Nafar, Mahmoud Jreri och Maysa Daw. Hon började som bakgrundssångerska för att 2015 bli fullvärdig medlem när Suhell Nafar lämnade.
– Jag växte upp med att lyssna på DAM, så det var en dröm som blev sann, säger hon.
– Med andra ord hade du ingen aning om vad du gav dig in på, inflikar Tamer Nafar.
Maysa Daw kommer från Haifa i norra delen av Israel, en stad där den arabiska såväl som israeliska kulturscen länge har blomstrat. Hennes pappa är skådespelaren Salim Daw, känd bland annat för rollen som Mohamed Al-Fayed i tv-serien ”The crown”.
Tamer Nafar och Mahmoud Jreri kommer från trakterna kring Tel-Aviv, rättare sagt från staden Lod, eller al-Lidd som den heter på arabiska. Lod och Haifa är som natt och dag.
– Kriminaliteten är hög och det är den stad i Israel där det sker flesta mord. Det är en stad som blöder och som har gjort det väldigt länge, säger Mahmoud Jreri.
Liksom Haifa är Lod en mixad stad, men Tamer Nafar beskriver den som hårt segregerad snarare än multikulturell.
– Araberna är i klar minoritet och det pågår en stark judisk gentrifiering, säger han.
Medlemmarna i DAM är palestinier som bor i Israel. Liksom en dryg femtedel av landets invånare är de ättlingar till palestinier som stannade kvar när staten Israel utropades.
Gruppens texter handlar om hur den palestinska befolkningen upplever diskriminering och förtryck, om de hårda villkoren i arabisk-israeliska städer, om våld, droger och rasism. DAM:s stora genombrott kom 2001 med låten ”Min erhabi?” (”Who’s the terrorist?”) som laddades ned över en miljon gånger bara under den första månaden.
– Den låten gav oss en publik också i Europa och USA, vilket är tur eftersom våra israeliska pass gör att vi inte kan turnera i arabvärlden, säger Mahmoud Jreri.
DAM är en av arabvärldens största hiphopgrupper och dessutom ett stort namn inom den arabiska diasporan. Exakt hur många arabisktalande det finns i Sverige finns det inga siffror på, men arabiskan brukar kallas för Sveriges största modersmål efter svenskan.
– Det är kul att träffa fans ute i världen, åka till Europa och USA, men det gör mig ledsen att jag inte kan träffa dem i deras hemländer, säger Tamer Nafar.
DAM:s låtar har alltid varit nästan uteslutande politiska, men efter Israels krig mot Gaza som följde på Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 har åtminstone Tamer Nafer gett upp hoppet om att konsten har en förmåga att påverka och förändra världen.
– Det är en kamp mot fascism och rasism och kolonialism och etnisk rensning. De har vapen och stridsvagnar och makten och du har ingenting. Musiken och konsten kan dokumentera det som händer, men inte påverka det som sker, säger han.
Att vara palestinier i Israel har blivit tuffare sedan kriget i Gaza, menar Tamer Nafer och Mahmoud Jreri. De känner sig inte längre trygga och har tappat tron på demokratin, åtminstone när det gäller den i Israel. För första gången under sina liv har de börjat fundera på att flytta.
– Jag har hela min historia där, det är min plats på jorden. Men nu känns det inte som om jag eller mina barn har någon framtid där, säger Tamer Nafer.
Läs mer:
Israeler och palestinier i samma pojkband: ”Vi sätter musiken framför våra bakgrunder”
Saga Cavallin: Den samtida popmusikens spjutspetsar bär palestinasjal
Musikalisk och kulturell mångfald på Selam festival
