Min far hade just dött.
Hemingways bok ”Klockan klämtar för dig” låg till hälften läst på sängbordet. Vi samlades hos mamma. Lägenheten var tyst. Det luktade fortfarande pappa, eller rättare, John Silver utan filter. Året efter dog även mamma.
Trygghet? Vad är det? Jag minns vännens ord när han miste sina föräldrar. ”Nu finns det ingenting mellan mig själv och döden längre.” Jag förstår honom. Den, framför allt, emotionella bufferten mellan en själv och det sista andetaget finns inte mer. Livets ansvar vilar helt plötsligt på ens egna axlar.
Varför denna melankoli? Kanske beror det på bilturen med dottern förbi gravlunden där en liten del av askan efter hennes mormor är strödd? Dotterns svar när jag frågade vilken del av mormor vi begravt är för evigt inristade i minnet. ”Det är hjärtat. Såklart.”
Att skriva är svårt, särskilt inledningar, så kallade ingresser. De ska fånga läsaren med några få meningar. Dottern är bra med ord och stolt är hennes far som nyss fann ett dokument i datorn med namnet ”Emmaismer” – ett barns små fyndigheter som platsar i vilken tidningstext som helst, till exempel på Namn och Nytt. En favorit:
”Pappa, affären är inte öppen för att det är så himla mycket morgon.”
Janne Lindström var en gudabenådad skribent och vän. Cancern var långt gången. Janne var insiktsfull men såg ändå framtiden, den lilla han hade kvar, an. ”Jag har, skulle jag tro, bortåt ett år kvar. Jag vill skriva något mer. Jag vill skriva som jag alltid har gjort och hoppas att det blir bra. Jag vill inte vara färdig.” Knappt tre dagar senare dog han.
Nästan lika svårt som ingresser är att skriva en avslutning. Själv brottas jag med att skriva intrigen i min nyss påbörjade roman och skänker en tacksam tanke till alla de begåvade skribenter jag lärt mig av. Ingen nämnd och ingen glömd – förutom en – Mats Lundegård, som inte heller finns mer.
På hans begravning höll vännen Jan Mosander ett tal där han återgav en scen där Mats och två konkurrerande kollegor bevakade ett krig för länge sedan. Den ena kollegan lutade sig fram till den andra och viskade:
”Du ska gå nära Mats Lundegård för han tänker högt – och det kan rädda din ingress till nästa dag.”
Läs fler kåserier, till exempel om olika sorters färgblindhet och en kaffe med Hédi Fried.
