Vi var inte ensamma.
Sverige skulle möta Danmark i fotboll och 26 830 andra hade också tagit sig till Ullevi i Göteborg. Det var ett tag sen, denna historia tilldrar sig på 70-talet, den tid då Ralf Edström oftast hade luftherraväldet i straffområdet.
– Det var under den matchen som jag första gången identifierade mig som svensk. Det hände i 48:e minuten.
Sa Torben, som min storebror heter. Året var 1973 och Sverige hade just tagit ledningen i form av en tjottablängare från Sten Pålsson (Gaisare för övrigt). Vår danska far ställde frågan vilket land min upprymda bror egentligen höll på. Vår tillika danska mor stod bredvid på läktaren, det var den första och enda fotbollsmatch som hon någonsin bevistade. Brollan tvekade.
– Det var en jobbig fråga, jag blev ju tvungen att bekänna färg. Blågul eller vitröd? Jag tänkte efter ett litet slag, och sen den stunden har jag känt mig svensk.
Matchen böljade fram och tillbaka. Det var spännande. Pappa svor på bred jylländska, han lärde sig aldrig riktigt prata svenska. När han besökte Danmark om somrarna kallades han för ”Svenskjävel”. Mamma, vars danska brytning mer lät som småländska, hade en helt annan syn på matchen. ”Varför har spelare nummer tio sina strumpor nedhasade?”
Vad är identitet?
Pappa kände sig som dansk när det gällde fotboll – men INTE ishockey. Mammas förtvivlan var stor när han, inför ett hockey-VM, köpte en svindyr Luxor 24-tums (färg)tv bakom hennes rygg. Sverige kom tvåa efter Sovjetunionen och pappa var rätt nöjd. Tv-sändningarna var tekniskt skraltiga och dominerades mestadels av skylten ”Tillfälligt avbrott” – men den var i alla fall i färg.
I en konfliktfylld tid där mycken negativ energi kultiveras i utrymmet mellan vi och dom ligger identitet ofta i fokus. För att kunna peka ut någon som ”dom” måste man ta spjärn mot det som definieras som ”vi”.
Det kan vara något oskyldigt som en dansk far som undrar vilket land hans son egentligen hejar på. Det kan vara en politisk ledare som med ett anklagande finger vill peka ut hela folkgrupper som motståndare.
Landskampen på Ullevi slutade 1-1 sedan Keld Pedersen kvitterat med ett danskt mål i 73:e minuten och när domaren blåste av lämnade alla arenan – ingen riktigt nöjd. Förutom mamma:
– Det var väl skönt med oavgjort. Nu behöver ingen känna sig ledsen.
Läs fler kåserier, till exempel Palle om det svåra med att skriva inledningar. Och avslutningar.