Ett drygt decennium efter stilsäkra ”Palo Alto”, ett oundgängligt generationsdrama för Millennials/Gen Z, är nepobabyn Gia Coppola tillbaka. Denna gång har hon bytt ut det trendsäkra och levnadsglada Kalifornien mot ett dammigt, dödsmärkt Las Vegas fyllt av spelgalna gamlingar och geriatriska scenshower.
Huvudpersonen Shelly (Pamela Anderson) är en dansös i Razzle Dazzle, en paljett-och tutt-show av den i alla bemärkelser gamla skolan. Alla utom hon fattar att den glest besökta varietén passerat bäst-före-datum. Inte ens när det står klart att showen verkligen ska läggas ner och ersättas av en porrig burlesk-cirkus slutar Shelly att mala på med bebisröst om ”den anrika franska traditionen” och fornstora dagar med turnéer runt världen.
Gia Coppola velar fram och tillbaka och vet inte riktigt vilken historia hon ska berätta. Är Shelly en sjukt enerverande, självbedräglig narcissist eller ett sorgligt offer för en manschauvinistisk underhållningsbransch?
”The last showgirl” försöker blanda bort korten genom att plötsligt kasta in Jamie Lee Curtis cocktailservitris som ett hårdsminkat sanningsvittne. Curtis är alltid bra men ser plågad ut när hon ska genomföra en orytmisk ensamdans för att riktigt slå fast hur tragisk även hennes rollfigur är. Plötsliga impressionistiska utflykter där de båda damerna poserar, ler och röker befriat i fulsnygga stadsvyer ska fungera som avledande och möjligen upplyftande manövrar. Det fungerar så där.
”The last showgirl” spinner vidare på det högaktuella temat om att ingenting är så hotfullt och så fel som kvinnligt åldrande.
”The last showgirl” kan ses som Ken Loach-versionen av ”The substance” och spinner vidare på det högaktuella temat om att ingenting är så hotfullt och så fel som kvinnligt åldrande. Demi Moore utklassar kanske inte så oväntat Pamela Anderson, som verkligen inte är någon vidare aktris, utom möjligen i Netflixdokumentären ”Pamela. A love story”.
Men just som man vill ge upp om både filmen och Gia Coppola så kommer en liten bomb farande. Den bedagade dansösen är inte bara GAMMAL. Hon har varit en dålig morsa som svikit sin numera vuxna och alienerade dotter Hannah (Billie Lourd) för skitdrömmar om glitter och glamour.
Här bränner det ändå till och ”The last showgirl” – som mest fått uppmärksamhet för att Pamela Anderson tagit med sig sin osminkade look ut i verkligheten – lyfter från medioker till intressant. Det vingliga dramat får plötsligt stadga, självförtroende och snyggare stil. Shelly har verkligen inte mycket som talar för henne, men hon har sin värdighet. Hon tar sig rätten att vara en besvärlig, världsfrånvänd människa och dessutom bestämma själv vad hon faktiskt har tyckt varit viktigt i livet.
Just den delen av rollen, som kanske inte ligger så långt ifrån genomlevda erfarenheter, gestaltar Pamela Anderson med växande trovärdighet. Hennes Shelly är varken offer eller gärningsman, utan en kvinna med både ett varmt hjärta och en egen vilja. Det är oväntat befriande.
Se mer. Tre andra filmer som utspelar sig i den glittriga ökenstaden: ”Leaving Las Vegas” (1995), ”Fear and loathing in Las Vegas” (1998), ”Ocean’s eleven” (2001).
Fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Helena Lindblad
