Året var 1946 och Thore Ehrlings orkester spelade på Skansens dansbana i Stockholm. Ulrika hade gått dit med några väninnor för att dansa med pojkar.
Tor, 19, var en van boogie-woogie-dansare och brukade hålla till på dansbanorna på Gröna Lund och Skansen, där han njöt av musiken och fick möjlighet att dansa, ”ni vet sån där dans där man kastar varandra i luften”.
Ulrika hade en pepitarutig, formsydd sommarkappa, håret utsläppt och stod lite till vänster om dansbanan, minns Tor.
– Där står en snygg tjej, tänkte jag. Henne måste jag bjuda upp. Ja, det var så det funkade.
När de dansade märkte de direkt att det stämde.
– Det pirrade i magen, säger Tor, som fyller 100 år i dag, och fnissar som om det vore något alldeles självklart.
Tonåringarna från Stockholm blev snabbt ett par.
– Vi lärde känna varandra och sen var det klippt, säger Ulrika.
Då hade de hela livet framför sig. Nu fyller de 100 år med några månaders mellanrum.
Hade ni någon föraning om att ni båda skulle leva så här länge?
– Nej, tvärtom, säger Tor. Både min far och min bror dog före 60. Jag gick till och med i pension redan när jag var 60, för jag räknade med att dö tidigt.
Efter mötet på dansbanan följde ett rikt liv. Tor utbildade sig till ingenjör och gjorde karriär inom försvaret. Ulrika arbetade som sekreterare på olika flygbolag men fick säga upp sig varje sommar för att ta hand om sonen Christer när daghemmen hölls stängda.
– Att mannen skulle ta hand om barnen existerade inte då, säger Ulrika.
Makarna har upplevt efterkrigstiden tillsammans, bilens och flygets genombrott, den första bananbåten och den första charterresan.
– Datorn var väldigt märklig när den kom. Nu skulle man aldrig klara sig utan en. Vi köper till exempel all mat genom datorn, säger Tor.
De första semestrarna gjorde de på motorcykel, med sonen Christer inklämd mellan förare och bönpall. Sedan byttes motorcykeln mot en bil och därefter mot hyrda husbilar som de gav sig ut på eskapader med runt om i Europa.
Vid 69 års ålder insjuknade Tor i svår leukemi och höll på att stryka med.
– När jag låg där på sjukhuset tänkte jag att jag måste överleva för att få träffa min hustru.
Det gjorde han.
För fyra år sedan flyttade paret från villan i Danderyd till en fyrarummare i ett seniorhus i Gustavsberg på Värmdö, nära den 79-årige sonen Christer, barnbarnet Isadora och barnbarnsbarnen. I huset är de äldst – de andra pensionärerna är till och med yngre än deras ende son.
– 70-åringarna här som fortfarande kör bil, vi skulle kunna vara deras föräldrar, säger Ulrika.
När Tor blev 98 sålde han parets bil för säkerhetens skull, säger han.
– Jag kände väl att det kanske var dags att sluta köra då.
Men drömmen om en egen bil lever kvar. Körkortet gäller tills han fyller 108.
– Jag saknar det där med att komma iväg. Kanske en cabriolet i silver vore något till 100-årsdagen, säger Tor.
Varje morgon går Tor upp tidigt och lagar frukost till sig och hustrun. Hemtjänst har de inte. De klarar allt själva. Tor städar och Ulrika tar hand om det sociala med släkt och vänner. Tor somnar och vaknar tidigt, och Ulrika somnar och vaknar sent. När Tor har somnat ligger Ulrika uppe och skriver långa meddelanden till väninnorna i huset på Facebook Messenger.
– Man får ju lite tid för sig själv då att vara ifred och ligga och skriva. Det tycker jag är kul. Det bara bubblar ur mig. Det blir ganska mycket på Facebook, säger Ulrika.
– Jag tycker att du ska använda din kunskap till att skriva kåserier och sånt där, det vore toppen, säger Tor.
För Ulrika är det sociala viktigt när alla kompisarna från förr är döda.
– Vi försökte räkna ut vilka som har gått ifrån oss, och det är ju inga kvar. Men vem säger att man inte kan skaffa nya vänner på ålderns höst! Ha!
Vid samtalen i köket drar Tor ett finger över en prydnad som hänger på väggen för att se om det finns damm – hushållet är hans ansvar.
Ulrika ville skaffa städhjälp när de båda passerade 95, men Tor vägrade. Han tycker inte om när någon går i hans saker. Då lämnade en irriterad Ulrika i stället över städansvaret till honom, och på den vägen är det.
– Jag dammsuger och dammar en gång i veckan. Det funkar bra, det, säger Tor.
– Jag funderar på att ge honom en storstädning i 100-årspresent, viskar Ulrika till mig. Men jag vet inte hur jag ska få honom att acceptera den. Han är så envis. Jag får använda den kvinnliga listen. Den har tagit mig väldigt långt i det här äktenskapet.
Hon har på sig en vackert sydd klänning i flera färger. Håret är fönat i en trendig bob och modernt designade smycken pryder hals och handleder.
– Håret får inte bli för kort. Då protesterar han. Det är viktigt det där med karlar och sängkammarhår.
Tor har en klassisk skjorta och en slipover och pigga, snälla ljusblå ögon. Han skrattar gärna och ofta, och ibland lite nervöst, när han tycker att en fråga kommer för nära, som den om kärlekslivet.
Hur håller ni kärlekslivet igång?
– Ja. Det undrar jag också. Det bara finns där, säger Tor och skrattar. Man behöver inte göra något särskilt. Det bara finns. Så är läget.
– Ömheten har alltid funnits där även om han inte så gärna pratar om det, men någon form av ömhet och samhörighet finns det. Man har upplevt så mycket tillsammans att man inte kan komma ifrån det. Om ena parten dör blir man halv, säger Ulrika.
– Vi är väldigt beroende av varandra, säger Tor.
För Ulrika handlar ett långt äktenskap inte bara om kärlek och samhörighet, utan också om att lära sig hur den andra fungerar och undvika onödiga konflikter.
– Man får dra ifrån och lägga till väldigt mycket i sitt eget jag, sitt eget tyckande och sin egen smak för att det inte ska bli alltför många kollisioner, säger hon.
– Ja, herregud min skapare. Det du tänker, det tänker jag, och det jag säger, det säger du. Vi går helt in i varandra, man stöter ständigt ihop, säger Ulrika.
Visst händer det att de bråkar med varandra i lägenheten, men då brukar Tor överraska sin hustru med sina hemlagade fläskpannkakor för att få hennes hjärta att mjukna, eller en kopp hembryggt kaffe.
– Det funkar, säger hon. Det finns så otroligt många sätt att visa kärlek på, bara en liten klapp eller något.
– Jag lagar lite mat, eller städar för att göra henne glad, säger Tor.
När det dyker upp minnen frågar de varandra: Vilket årtionde var det? I sideboardet i vardagsrummet förvarar Tor tusentals fotografier i album och på skivor från deras liv tillsammans.
Hur gör ni med planeringen av livet framöver när ni har kommit upp i den här åldern?
– Man planerar inte så mycket, det är ingen idé. Det är inte säkert att man lever då, helt enkelt. Blir det någon jul i år? Vem vet, man kanske begravs till jul. Man lär sig umgås även med de tankarna. Då blir man inte så överraskad och förskräckt när det väl är dags, säger Ulrika.
– Vi vet inte ens om vi lever när reportaget kommer. Då kanske vi bara är två blöta fläckar.
Tor är mer försiktig när han talar om framtiden.
– Min mor sa alltid: ”Om jag lever till dess”, och det har jag undvikit att säga. Jag tycker inte om den repliken. Den är onödig.
Hans ork har försämrats betydligt efter en hjärtinfarkt under våren och flera sjukhusvistelser. Nuförtiden går promenaderna bara till soprummet här utanför, skämtar Ulrika.
När Tor låg på sjukhus i våras tappade Ulrika sin inre kompass, berättar sonen Christer. Hon blev förvirrad och fick svårt att företa sig saker utan ”Tosse” vid sin sida.
– Den dagen den ena dör kommer det att bli väldigt svårt för den andra. De är så otroligt beroende av varandra, säger 79-årige sonen Christer.
I tamburen kramar Ulrika om oss och vinkar farväl.
– Lycka till nu och njut av tillvaron! ropar hon glatt innan dörren går igen.
Fakta.Antal 100-åringar
Förra året fanns 2 961 personer i Sverige som var 100 år eller äldre. Det är en ökning med åtta procent jämfört med året innan.
Ett genomsnittligt äktenskap i Sverige varar i 12 år.
Källa: Statistiska Centralbyrån (SCB).