Parham: ”Man pratar mer om machokultur i dag”

”Jag gillar killar!” säger Lillebror när en flörtig tjej tar modet till sig och bekänner sin kärlek för honom.

Lillebror kommer ut för henne, men vågar han göra detsamma i sin familj?

Scenen är tagen ur ”Säg inget till mamma”, en pjäs som har urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern i Skärholmen i Stockholm. Storyn handlar om att mitt i tonårslivets känslobrus hitta sig själv och våga vara den man är – fullt ut.

Två vilsna bröder och deras kärleksfulla mamma står i fokus, och det blir snart tydligt att de har en bakgrund präglad av krig, flykt och trauma. Räkningarna tornar upp sig, oron ligger tung och med en frånvarande pappa finns också en mansroll att axla. Samtidigt som syskonen roar sig med att spela in dansklipp till Tiktok iklädda klackar till tonerna av Beyoncés ”Single ladies”, tvingas de navigera i en påträngande machokultur.

När pjäsen, som framför allt vänder sig till unga, provspelades för en grupp tonåringar fick regissören och manusförfattaren Ramtin Parvaneh en oväntad reaktion.

– De frågade ”macho, vad betyder det, är det en stabil shunno?” och jag bara ”nej, nej, nej”, säger han och skakar på huvudet samtidigt som han ler.

Provpubliken hade också åsikter om andra formuleringar.

– De säger ”sho” eller ”achi” i stället för ”broder”, och ”kopplar du?” i stället för ”fattar du?”. Och de säger inte ”hjärnsläpp” utan ”psykos”, fortsätter han.

Dessutom bjöd de på ytterligare ett uttryck som han anammat i manus: ”handen på Mecka”, som har samma betydelse som ”handen på hjärtat”.

Ramtin Parvaneh är skådespelare i grunden och har synts i tv-serier som ”Parterapi i Gangnef” och ”Kommissarie Winter”. Dessutom har han jobbat på bland annat Angereds teater och Backa teater i Göteborg. Idén till pjäsen, som är hans debut som manusförfattare, är hämtad från 41-åringens egen uppväxt på Hisingen i Göteborg.

– På lågstadiet gick jag på en väldigt vit skola, men på mellan- och högstadiet var det mer blandat. Då kunde jag plötsligt höra farsi pratas i skolkorridorerna. Mitt i allt det kände jag: ”Vem är jag? Vem vill jag vara? Måste vara?” Jag var en kameleont som anpassade mig i alla olika rum, berättar han.

Vi träffas mitt under repetitionerna på Kulturhuset Stadsteatern i Skärholmen. Ljus och ljud testas och vajrar sänks ner från taket för att hissa upp en av karaktärerna i luften under en flygscen. Skådespelarna stegar runt och övar sina repliker vid ett gigantiskt torn av vitvaror som utgör scenografin.

Bröderna i berättelsen är baserade på ett syskonpar som Ramtin Parvaneh umgicks med under barndomen.

– Min storasyster var tillsammans med den äldre av dem, så jag och hans lillebror fick hänga när de skulle hångla. Men vi spelade liksom alltid charader när vi umgicks, vi var inte oss själva. Många år senare sprang jag på honom igen, och då presenterade han mig för sin pojkvän, säger Ramtin Parvaneh.

När han filar på sina kreativa idéer lyssnar han ofta på musik, och en artist som återkommer i lurarna är rapparen Parham, också 80-talist från Göteborg. Nu gör Parham Pazooki två av låtarna som framförs i pjäsen.

– Jag kände igen mig så mycket i Ramtins historia, säger Parham.

– Hela min första platta är en uppväxthistoria om en grabb som egentligen är snäll och känslosam, men som känner press att prestera på sådant som killar förväntas göra, som att visa hårdhet, dölja sina känslor och falla för grupptryck. Nuförtiden har det blivit bättre. Man pratar mer om machokulturen och det finns tv-program som ”Shaolin heroes”, som utmanar och försöker gå till botten med vad som skaver i dagens manlighet, säger Parham.

En essentiell del av berättelsen i ”Säg inget till mamma” är hur en flykt fortsätter att prägla familjen, även när man etablerat sig i det nya landet. Ett problem försvinner, men tusen tillkommer – och det ges inte alltid utrymme att prata om såren. I pjäsen står mamman ensam kvar med allt ansvar, när hennes make försvunnit.

Parham har skrivit låten ”Snäll mot dig själv” som han beskriver som ”ett nödrop” från Lillebror till modern. Det är en vädjan om att hon ska ta hand om sig själv, efter att ha gett allt till sina barn. Parham beskriver det som en ”pollett som trillade ner” för hans egen del.

– Jag kom att tänka på att det sällan görs hyllningar till mammor. Jag har skrivit om den frånvarande farsan, om machokulturen, problemen på gatan. Allt, förutom att inse att min mamma, trots all skit hon varit med om, bara haft kärlek att ge, säger han och fortsätter:

– Ändå kan hon än i dag be om ursäkt för att vi inte haft en bra uppväxt. Då blir jag ledsen och rörd. Hon ska inte be om ursäkt, det var andra omständigheter och personer som gjorde att det blev så.