Utsikten som skymtar bakom guldgardinerna från sittgruppen där Parisa Liljestrand slår sig ned hade kunnat vara vacker, om inte det omtalat trista decembervädret suddat ut allt till en grå massa. Men den gamla festlokalen Vita matsalen i Rosenbad är påfallande pampig.
Nu när valårets första dagar har passerat är det lite som tyder på att de kommande månaderna blir en festlig upplevelse. Hårt debattklimat, ökad polarisering och risk för valpåverkan är några av accessoarerna.
Kulturministerns eget parti ligger stadigt tvåa inom det egna regeringsunderlaget, efter Sverigedemokraterna. När Parisa Liljestrand blickar framåt över 2026 säger hon:
– Jag går till val som moderat. Mitt yttersta mål är att se till att Ulf Kristersson får fyra år till som statsminister och sedan är det han som sätter ihop sin regering. Skulle jag få frågan om att fortsätta som kulturminister skulle jag tacka ja – det vore en ära att få tjäna Sverige i fyra år till.
Som minister har Parisa Liljestrand varit föremål för kritik från delar av kulturbranschen. Hennes tal möttes av burop under filmfestivalen i Göteborg 2025. 2022 förväxlade hon den svenske regissören Ruben Östlund med en författare, vilket mötte både klander och hån.
– Jag har en god relation till stora delar av kultursektorn i Sverige. Men jag tror att förväntan på kulturministerrollen har varit en annan än den jag levererar, säger hon i dag.
– Jag är inte branschens företrädare i regeringen. Min roll är inte att gå in och be om så mycket medel som möjligt utan min roll är att lägga det här pusslet som vi fått mandatet att lägga, tillsammans med mina regeringskollegor.
Parisa Liljestrand betonar precis som tidigare att hon faktiskt bedriver moderat politik. Hon kallar sig en medborgarnas kulturminister och anser att kultursatsningar kan behöva stå tillbaka till förmån för annat.
– Det är viktigt att kunna prioritera vissa saker och prioritera bort annat. Det behöver man kunna prata om. Jag för inte en politik där jag säger ”mer åt alla” eller ”allt åt alla”.
När det är dags för fotografering går Parisa Liljestrand stelt rakryggad till den utpekade platsen – en träningsskada i ryggen kräver att hon bär gördel.
DN:s fotograf nickar medkännande, själv gammal gymnast.
Det ligger för henne att återgå till träningen för tidigt, medger Parisa Liljestrand, men tillägger att hon nog kommer kunna hålla sig till den ordinerade vilan.
Kulturministerns träningsintresse är väldokumenterat. Ett maraton på roddmaskin har hon tidigare beskrivit som ”jättehärligt, de första två milen”. Även hennes träningsmusiklista har rönt viss uppmärksamhet, mer för sitt namn än sitt innehåll. Akronymen Milf – ”moms in love with fitness” (mammor som älskar träning) – har en kändare, mer explicit betydelse.
Med åren har Parisa Liljestrand i högre grad ägt sina kulturella kunskapsluckor och motsatt sig journalisternas kulturquiz.
– Jag tror inte att den som företräder medborgarna behöver kunna det för att göra ett gott politiskt arbete, säger hon.
Det vissa har tolkat som okunnighet, uppfattar andra debattörer och kulturpersonligheter som ointresse.
Hade du hellre varit minister över ett annat politiskt område?
Parisa Liljestrand brister ut i skratt.
– Det är jättesvårt att spekulera så. Min samlade erfarenhet från den kommunala nivån, där man måste orka kavla upp ärmarna och fatta jobbiga beslut, har hjälpt mig i den här rollen. En annan ministerroll, nej, där har jag inte ens varit i tankarna.
Men är det otacksamt att ansvara för ett politikområde som inte är så expansivt?
– Jag tycker inte det för jag ser att vi satsar. Men vi gör nya prioriteringar och någonstans ska det också vara skillnad på politiken mellan partierna. Jag tycker inte att det är så himla konstigt.
När Parisa Liljestrand ska välja en politisk gärning hon är mest stolt över väljer hon, vid sidan av arbetet med att renovera Kungliga Operan, den svenska kulturkanon. Och kanon som presenterades i september är också en av de absolut mest uppmärksammade kulturfrågorna under mandatperioden.
– Debatten som kulturkanon föder tycker jag är otroligt rolig. Oavsett om man är för eller emot så är debatten främjande för människors intresse för kultur och bildning.
Du lyfter fram den här satsningen på kulturell bildning, samtidigt som du inte tycker att du behöver kunna olika kulturpersonligheter. Är inte det splittrat?
– Om något så är det ett exempel på att vi behöver se till att fler människor känner ett ägandeskap över det kulturella kapitalet, säger hon och fortsätter:
– Jag tror att många med mig har ett stort kulturellt intresse men kanske inte vågar sig in i de kulturella rummen för att man inte känner sig tillräckligt påläst eller bekväm. Det kan handla om att man är utrikesfödd och kommer från ett annat land, som jag, men också att man inte har fått med sig ett kulturellt kapital med modersmjölken.
Public service har blivit ett av slagfälten i det så kallade kulturkriget, men debatten har också handlat om beredskap och om ökade utgifter.
I den klubbade åttaårsplanen ska anslagen räknas upp mindre och mindre: 3 procent år 2026, 2 procent per år 2027–2030, 1 procent per år fram till 2033. Otillräckligt, tycker bolagen själva.
Vid årsskiftet lämnade TV4 marknätet vilket innebär att public service nu står ensamt kvar, något man räknar med kommer kosta hundratals miljoner. Först i september ska Distributionsutredningen lämna förslag på ändringar av marknätets organisation och finansiering.
– Jag kan konstatera att det som sker nu ändå kommer att ge public service goda möjligheter att klara utmaningarna som finns. Det finns inget annat mediebolag i Sverige som har så tydlig framförhållning, säger Parisa Liljestrand.
