Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Det enda som kan rädda oss är ett gudomligt ingripande, sjunger Björk på Rosalías extremt zeitgeistiga album ”Lux”. Beroende på hur man bedömer sannolikheten i något sådant är frasen uppgiven, eller hoppfull, men fångar den utbredda känslan av att alla vägar ut ur vår situation är stängda. Ännu en nyhet om döende korallrev, krigsbrott eller barn i fängelse – ingenting att göra åt något av det.
I väntan på ett nytt gudomligt ingripande, likt den första julnatten, kan man möjligen se något hoppfullt i att personer från väldigt olika håll kommer till liknande slutsatser. I två färska böcker beskrivs problemet i grunden på samma sätt: vi förväntas förvränga våra liv för att anpassa dem till system och strukturer som inte längre tjänar oss. Och på kuppen förstör vi vår planet.
Mellan dem öppnar sig det ouppmärksammade politiska projektet som utgörs av känslan att vår civilisation glömt bort varför den finns till
Konstnären Jenny Odell har skrivit boken ”Saving time”, författaren Paul Kingsnorths nya heter ”Against the machine”. Om de två träffades på en fest skulle de antagligen försöka undvika varandra. Odell förkroppsligar allt det Kingsnorth kallar ”woke”. Hon söker visdom hos ursprungsfolk, missar aldrig en chans att peka på skevheter orsakade av diskurser kring ras och kön. Kingsnorth citerar nästan bara vita män, och hänvisar obekymrat till ”tradition” som något självklart gott. Inget irriterar honom mer än allt tal om transpersoner.
Om någon däremot tvingade dem att sätta sig ner i en soffa tillsammans, skulle de snart märka hur mycket de delar. Inte bara utgår båda deras böcker från klimatkrisen och tolkar den som en bredare kulturell kris. Mellan dem öppnar sig det ouppmärksammade politiska projektet som utgörs av känslan att vår civilisation glömt bort varför den finns till.
I sin bok hävdar Odell att vi har kapitulerat för en mekanisk tidsuppfattning som ständigt för oss bort från mening och närvaro. Hon gör upp med tanken att tid är pengar. Hon visar vilken oerhörd kraft som har krävts för att tvinga in människan i en sådan uppfattning, genom kampanjer och självhjälpsböcker som vill lära oss att använda tiden effektivare och sluta stjäla tid av våra arbetsgivare. I stället vill hon lära oss konstnärens blick och traditionell vördnad för den icke-mänskliga naturen. Så kan vi hitta tillbaka till en mer mänsklig tidsuppfattning, och ett sätt att leva som inte bara ger våra liv djup, utan för oss bort från den livsstil som överutnyttjar ekosystemen.
Paul Kingsnorths rötter finns i klimatrörelsen, men han uppfattar att den gjort en ekomodernistisk vändning som förvärrar de problem som utgör roten till krisen: att vår kultur har förvandlats till en maskin som cirkulerar kring fyra poler: vetenskap, jaget, sex och skärmar. För att överleva måste vi utmana dessa genom att återvända till det förmodernas kärnvärderingar: människor, plats, bön och kontakt med det förflutna.
Trots de modernitetskritiska likheterna är upplevelsen av böckerna vitt skilda. Kingsnorths bok präglas av uppgivenhet och frustration, medan Odells andas hoppfullhet och tro på människans förmåga att hitta fram till en mera hopp- och ansvarsfull tillvaro. Kingsnorth är sedan några år tillbaka kristen, men kristendomen har en väldigt vag roll i hans bok. Odell är inte troende men bygger i hög grad på teologiska resurser för att skilja på mätbar horisontell tid och ”vertikal” tid, tid där möjlighet till något nytt inträder.
Båda verkar dock tänka att vägen framåt går via ett slags reträtt in i det lilla livet. Kingsnorth har flytt med sin familj till en gård på den irländska landsbygden, medan Odell bor kvar i San Francisco. Men också hon verkar förlita sig på strategin att hitta sinnesro i sitt eget liv och hoppas på att bättre idéer så småningom ska kunna vända utvecklingen i världen.
Om en tredje bokaktuell person, Rutger Bregman, skulle dyka upp på samma hemmafest, tänker jag att både Odell och Kingsnorth skulle börja skruva på sig där i soffan. Bregman blev känd när han förstörde stämningen i Davos för några år sedan genom att säga åt miljardärerna att betala mer skatt. I ”Moral ambition” (på svenska ”Moralisk ambition”, Natur & Kultur i januari) argumenterar han för ett helt annat förhållningssätt än Odell och Kingsnorth. Han vill skaka oss ur handlingsförlamningen genom att växla upp ambitionsnivån.
Bregmans bok är oerhört inspirerande, full av exempel på människor som verkligen får saker gjorda, genom att ställa två krav på vad de tar sig för
Han har utan tvekan den skarpaste politiska problembeskrivningen jag har läst på mycket länge. Våra största talanger slösar bort sina liv med att utveckla onödiga appar och finansiella instrument. Som om vi bara glömt bort att det finns bättre saker att satsa sitt liv på.
Bregmans bok är oerhört inspirerande, full av exempel på människor som verkligen får saker gjorda, genom att ställa två krav på vad de tar sig för: att det är viktigt – på riktigt – och att det handlar om problem som går att göra något åt.
Man kan inte veta hur samtalet i soffan skulle fortlöpa. Jag misstänker att Kingsnorth rätt snart skulle resa sig, kanske ställa sig i köket och berätta för någon om hur bestört han blev när han såg munkar på Athos använda mobiltelefoner (han är ortodox konvertit).
Men kanske Odell och Bregman skulle sitta kvar, och diskutera hur man bäst får ihop deras perspektiv – en moraliskt ambitiös livsstil som är närvarande i det konkreta, och uppmärksam på allt det vackra runtom oss.
Gudomliga ingripanden kan se ut på olika sätt. Men de tenderar ha just de karaktärsdragen.
Läs fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
