Vad krävs för att lösa klimatkrisen? Utan svar på den frågan förlorar vi tron på framtiden och försjunker i förtvivlan. Vissa skulle hävda att det redan har skett.
Kim Stanley Robinsons succébok ”Framtidsministeriet” från 2020 visar en väg för mänskligheten genom klimatkatastrofen. Den inger hopp eftersom den hjälper läsaren att föreställa sig framtiden som möjlig över huvud taget. Nu har verkligheten hunnit ikapp fiktionen – romanen inleds i juli 2025 – och står därmed inför ett vägskäl. Antingen beträder vi en väg som liknar den som Robinson skildrar, eller en som innebär än mer lidande och eventuellt vår civilisations undergång.
Boken öppnar med en katastrofal värmebölja. 20 miljoner människor dör i Indien. Hundra miljoner klimatflyktingar hamnar i massiva flyktingläger i Europa och lever instängda där i decennier. En verklig game changer är när världens centralbanker går med på att skapa en klimatvaluta som betalas ut för kol som stannar i marken eller binds genom återbeskogning.
Det mest kontroversiella inslaget i Robinsons roman är den roll som ekoterrorismen spelar. En grupp kallad ”Kalis barn” lönnmördar klimatbrottslingar, spränger jetplan och smittar (kanske) nötkreatur med galna kosjukan. Det biter. Flygskräcken trumfar flygskammen och flygindustrin imploderar. Beskrivningen känns obehagligt realistiskt. Om vi inte vill se denna utveckling måste vi åstadkomma samma förändringar på mindre våldsam väg. Hur förändrar vi vår kultur så att de beslut som behövs ska kunna fattas?
De första hundra dagarna av Donald Trumps andra presidentperiod har förtydligat vilka politiska alternativ som återstår för oss. Länge stod valet mellan värdighet och skamlöshet. Mellan teknokratiska politiker med god ton, hyfs och respekt för institutioner. Och populister som säger och gör vad helst som gagnar dem. Men nu ser vi vad de ideologiska krafter som även i Sverige göder den nya högern verkligen vill. Valet står numera mellan en kaoshöger som ämnar omstöpa världsordningen och kulturen i grunden, och ett mittenetablissemang som främst vill slå vakt om stabilitet – inte minst den ekonomiska.
Att näringslivet och bankerna hamnar till vänster i en sådan uppställning är ett bekymmer för strateger i de traditionella högerpartierna. Men det råder ingen tvekan om att mittenetablissemanget (i Sverige med Socialdemokraterna i förarsätet) är det nya konservativa, som vill bevara snarare än utmana.
Inget av alternativen är dock ”stabilt” – och just det är hoppfullt. Kaoshögern hålls ihop av karismatiska ledare som Trump och, nåja, Åkesson. Bakom dem är den ideologiska splittringen större än någonsin i 70-talsvänstern.
Problemet för etablissemangspartierna är att de sitter fast i ett status quo-tänkande som är både förljuget och tråkigt. De amerikanska journalisterna Ezra Klein och Derek Thompson har i sin nya bok ”Abundance” försökt teckna en vänsterliberal framtidsvision. De vill förenkla allt byggande och lösa klimatkrisen genom massor av solpaneler. Fast även en så modest framtidsvision stöter på patrull. Det rådande ekonomiska systemet förutsätter att det råder brist på allt som gör mänskligt liv tryggt och värdigt. Annars sjunker priserna, vinsterna och viljan att investera.
Två saker vi alla därför kan göra är att umgås mer utanför våra familjeenheter och prata om framtiden
Kaoshögerns vansinnesfärd genom de demokratiska institutionerna riskerar att få oss att glömma att det missnöje som föder populisterna närs av samma system som skapat klimatkrisen och de växande klyftorna i världen. Om vårt bästa alternativ är att allt förblir som det varit – är vi sannerligen illa ute.
Den som vill arbeta för en bättre värld måste därför höja blicken. Det är inte lätt i ett klimatnödläge, men just nu finns inte förutsättningarna för att åstadkomma de förändringar som krävs. Uppgiften är alltså att skapa dem, så att något nytt kan komma när kaoshögern och mittenetablissemanget slitit ner varandra.
Hur ska det gå till? Till att börja med måste vi hjälpas åt att föreställa oss en framtid. Det sker genom att läsa och dela berättelser som Robinsons, men framför allt genom att vi stärker de sociala nätverk som kan sprida och forma sådana berättelser. Två saker vi alla därför kan göra är att umgås mer utanför våra familjeenheter och prata om framtiden. Genom detta demokratiska grundarbete föds nya idéer och förutsättningarna för en verkligt bred klimatrörelse.
Krisen har sin grund i att många människor tär lite för mycket på världen. Här finns också hoppet
En annan aspekt av ”lösningen” som Robinson resonerar kring är ett socialt nätverk som tjänar användarna i stället för att mjölka dem på data och tid. Det tycks mig att EU vore den naturliga initiativtagaren till ett sådant; unionen driver ju redan en kamp mot amerikanska och kinesiska techjättar. Böter och rutor där man tackar nej till cookies räcker inte. Ett nätverk med ”europeiska värderingar”, som finansieras av skatter i stället för reklam och som låter användaren styra flödet, kunde bli en demokratiskt kontrollerad digital infrastruktur för hela världen.
Framför allt behöver vi skapa en kultur som vänder vår sorg över det som går förlorat till engagemang och aktivitet i stället för självcentrering och apati. Här sammanstrålar vår tids alla kriser. Också detta är i grunden enkelt: allt som skapar kontakt med något utanför mig själv är värdefullt. Särskilt viktigt är det som hjälper oss att se hur sammanvävda vi är med de ekologiska system som upprätthåller våra liv.
Krisen har sin grund i att många människor tär lite för mycket på världen. Här finns också hoppet. Om många människor i stället gör något som gagnar liv – socialt, ekologiskt, andligt – kan mycket hända rätt snabbt.
När koldioxidnivåerna i atmosfären till sist börjar sjunka är väldigt litet sig likt i Robinsons värld. Efter en superdepression har ett stabilare och mer demokratiskt ekonomiskt system växt fram. De oljedrivna fraktfartygen har ersatts av moderna el- och segelhybridfartyg. Hälften av jordens landyta har avsatts för återförvildad mark där ingen människa sätter sin fot. Luftskeppen svävar över kontinenterna.
Det är en hård väg dit, men det är det värt.
Läs mer:
Det krävs en global revolution för att tackla klimatkrisen
