Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Hon föds mitt under en snöstorm, 1946. Äldst i en barnaskara om fyra blir Patti Smith snart sina småsyskons gängliga försvarare. Hon växer upp bland översvämmade soptunnor, oljefat och skräp i ett av Philadelphias fattigaste kvarter. Mamman jobbar som servitris, pappan som nattarbetare på en fabrik. De vuxnas tillvaro präglas av osäkerhet och ekonomisk oro. Barnen tillåts driva ganska fritt. Ofta går de på skattjakt, ålar sig igenom krypgrunder under de fallfärdiga husen.
”I vår grymma men ändå magiska värld hade vi barn våra egna prövningar, med råttor och mobbare och hundar med fästingar och ett överflöd av sjukdomar”, skriver Patti Smith själv i nya memoaren ”Änglars bröd”.
Boken, som utkommer lagom till att hennes banbrytande debutalbum ”Horses” fyller 50 år, är på sätt och vis både en upptakt och en uppföljare till hennes hyllade ”Just kids”. Men där den senare zoomade in på ett begynnande konstnärsliv i 1970-talets New York så tar ”Änglars bröd” ett betydligt vidare grepp kring den hyllade punkpoeten, musikern och författarens liv.
Ändå går det inte att kalla ”Änglars bröd” för en konventionell självbiografi. Det tar ett tag att vänja sig vid den vindlande stilen. Patti Smith skriver associativt och bildrikt, ömsom rakt, ömsom rätt omständligt. Mellan raderna vilar en febrig vilja att etsa fast allt det som tiden oundvikligen suddar ut; minnen, människor. 78 år gammal gör Patti Smith ingen hemlighet av att hon författar för en framtid bortom sig själv. Hon vill skriva ”för det utstötta lammet, bortsvept likt aska på en brinnande vind”.
Det som en gång också var hon.
Stor vikt läggs vid barndomen. Drygt 70 sidor in i boken är Patti Smith fortfarande bara tio år. Men redan då, en upprorsmakare, ”en liten Quasimodo fångad i ett avigt barns kropp”. En rebell i vardande som gärna drar i väg på egen hand, och som ständigt utmanar sin mammas nerver. Patti Smith vandrar och vandrar, genom vattensjuka skogar, skräpiga bakgator, sumpmarker – och inte minst – i sin egen livliga fantasi.
Som barn är hon ofta sjuklig. Hon tillbringar långa perioder i sängen. Under de många konvalescenserna upptäcker hon litteraturens omstörtande kraft och trollbinds av Puccinis opera ”Madama Butterfly”. Hon känner sig redan som en särling, någon som står lite vid sidan av. Böckerna och musiken blir en tillflyktsort. Vackra saker – som tummade nummer av Vogue och grannflickans klänningar – blir gnistrande skärvor att sträcka sig efter, innan hon hittar eget språk att uttrycka sig med. Mötet med Picassos målningar och Rimbauds dikter sätter i gång hennes skrivande, Bob Dylans ”Another side of Bob Dylan” från 1964 likaså.
”Änglars bröd” är en generös, ofta intim bok. Här finns mötet med hennes stora kärlek, Fred Smith, vackert skildrat. Likaså hennes val att lämna rockscenen och bilda familj i slutet av 1970-talet. ”Jag gjorde det för kärleken. Jag gjorde det för konsten. Men dessutom gjorde jag det för min egen skull”, skriver hon.
Allt i en memoar, som på ett kongenialt vis, också den går sin egen väg. Det spretiga, letandet, perioderna av tomgång, förlamande sorg och väntan. I stället för att skala bort transporträckorna låter Patti Smith allting få finnas.
Läs andra texter av Alexandra Sundqvist och fler av DN:s bokrecensioner.
