För 70 år sedan publicerades en roman på blott 130 sidor som skulle komma att förändra den latinamerikanska litteraturen: Juan Rulfos ”Pedro Páramo”.
Författaren var en 38-årig mexikansk statstjänsteman som två år tidigare obemärkt hade gett ut en novellsamling och som därefter tystnade och endast gav ut en bok till, publicerad 25 år senare. ”Pedro Páramo” behövde fyra år för att nå sina första tusen sålda exemplar. Vid millennieskiftet var den Mexikos mest översatta roman och av spanska El País framröstad till det latinamerikanska 1900-talets mest inflytelserika verk, före Gabriel García Márquez ”Hundra år av ensamhet”. (Den latinamerikanska litteraturens överbibliotekarie, Jorge Luis Borges, ansåg romanen vara ett av de största litterära verk som någonsin skrivits, och García Márquez själv hävdade att han kunde recitera hela texten – inte bara framlänges utan även baklänges.)
Vad är det då i denna korta roman som har gett den en sådan särställning inom kontinentens litteratur? Inledningsmeningen, som många latinamerikanska läsare kan utantill, är både litterärt arketypisk och kännetecknande för Rulfos lakoniska stil: ”Jag kom till Comala för att jag fått veta att här bodde min far, en viss Pedro Páramo.”
Huvudpersonen, Juan Preciado, berättar att hans mor uppmanat honom på dödsbädden att söka upp fadern han aldrig träffat. Han slår följe med en åsnedrivare på väg till byn, som i förbifarten berättar att även han är son till Pedro Páramo, en man som är ”gift och galla” och som förresten dog för många år sedan. I Comala märker Preciado att byn är övergiven men befolkas av vålnader, människor som verkar röra sig fritt mellan levande och döda. Gränserna för rum och tid blir suddiga; textens kronologi hackas upp och kastas om, berättelserna fragmenteras och berättarperspektiven skiftar.
I mitten av romanen dör Preciado, enligt egen utsago av de dödas oupphörliga mummel – romanen var ursprungligen tänkt att heta ”Los murmullos” – varpå vi förstår att historien om hur han kom till Comala i själva verket är riktad till Dorotea, som han råkar dela grav med. Lager på lager av historier läggs fram, ständigt kretsande kring romanens onda kärna, patronen Pedro Páramo, som efter att ha förlorat kvinnan han älskar svär att ta med sig Comala i sitt fall.
Den latinamerikanska litteraturen är full av lokala despoter, utsatta människor och karg och skoningslös omgivning. Men där de regionalistiska romanerna var fast förankrade i en traditionell realism var Juan Rulfo tveklöst påverkad av samtida modernistisk litteratur.
Som Anders Cullhed påpekat finns en tydlig resonans mellan ”Pedro Páramo” och Octavio Paz tongivande essä ”Ensamhetens labyrint” från 1950. Paz hävdar att ensamheten är mexikanernas existentiella villkor – en sorts alienation från sig själva och från andra – formad av en rad historiska brytpunkter: främst den våldsamma koloniseringen som kommit att betraktas som landets ursynd, men också förlusten av de inhemska kulturerna, den koloniala hierarkin, den politiska instabiliteten efter självständigheten och desillusionen efter revolutionen. Ensamheten är ett sår som man försöker besvärja i nationella ritualer och med att ständigt bära olika masker (tystnad, återhållsamhet, ironi, kaxighet), och som fördjupas av att Gud, i modernitetens spår, har rationaliserats bort.
Lika viktig för förståelsen av ”Pedro Páramo” är William Faulkner, vars inflytande på regionens prosa knappast kan överskattas; Juan Carlos Onetti, Mario Vargas Llosa, García Márquez, Borges, Guimarães Rosa och Carlos Fuentes har alla villigt bekänt sin skuld till honom, vilket dock inte betyder att alla författare anammar samma saker.
Gemenskap kan aldrig upprättas, och en ursprunglig synd gör att människan är dömd på förhand
I Rulfos fall var det inte den barocka stilen som inspirerade – den odlades med framgång av hans kollegor – utan snarare världssynen och den estetiska logiken: historien som ett djupt och oläkt sår, landskap som hemsöks av minnen, en bruten och icke-linjär tidsstruktur där det förflutna dröjer sig kvar, de levande och de döda i ständig samexistens, patriarkala maktstrukturer som deformerar gemenskapen, ensamhet och skuld som formar öden och en tendens att genom regionala myter gestalta en kollektiv erfarenhet.
Alla dessa tankar omsätts i Rulfos karga, poetiska och lokalt färgade stil. Faulkners välkända formulering – ”det förflutna är inte dött, det är inte ens förflutet” – blandas här med den mexikanska närheten till döden och de döda och tar konkret form i alla de osaliga andar som irrar omkring och mumlar i Comala, ovan och under jord.
Dessutom präglas romanen starkt av den komplexa ensamhet som utforskas och gestaltas hos Paz och Faulkner; hos Rulfo framstår alla gestalter som övergivna av stat, familj eller Gud, gemenskap kan aldrig upprättas, och en ursprunglig synd gör att människan är dömd på förhand. Katolicismen som vid första påseende verkar vara så närvarande är föga mer än fernissa; i stället är det djupare, förkristna tankar och strukturer som påverkar människorna i Comala.
”Pedro Páramo” gjorde djupt intryck på en ung García Márquez, som i början av 1960-talet kom till Mexico City och fick boken av en bekant, tillsammans med uppmaningen att läsa och lära. García Márquez hade då skrivit fyra böcker (varav tre var outgivna) och kände att han hade kört fast. När han i febrig iver läste Rulfos roman två gånger samma natt var det något som lossnade: så här kunde man alltså skriva på spanska!
Hans tidigare verk hade visserligen utforskat gränserna för det realistiska, men det var först efter läsningen av ”Pedro Páramo” som han började kultivera det som kommit att kallas magisk realism: spänningen mellan, å ena sidan, rationalism och framstegstänkande och, å den andra, folkliga, lokala och kollektiva sätt att se och förstå världen, i en form präglad av både det muntliga och det modernistiskt höglitterära.
García Márquez kan sägas tropikalisera Rulfo genom att addera humor, sensualitet, överflöd, lekfullhet och ett frodigt karibiskt landskap, men den tragiska grundtonen finns ändå kvar. Den vackra men svårtolkade titeln på romanen som han skrev efter epifanin, ”Hundra år av ensamhet”, vittnar om att han tog intryck också av hur ensamheten verkar hos Rulfo.
Förväntningarna och farhågorna var höga när den Netflixproducerade filmatiseringen av ”Pedro Páramo” kom 2024. Romanen hade överförts till vita duken tre gånger tidigare och alla gånger hade det slutat i fiasko, men med modern teknik, strömningsjättens ekonomiska muskler och den mångfaldigt Oscarsnominerade filmfotografen Rodrigo Prieto som regissör gjordes ett nytt försök.
Filmen har tagits emot väl av mexikanska kritiker och beskrivits som visuellt anslående, ljudmässigt suggestiv och välspelad (med Manuel García Rulfo, en släkting till författaren, i huvudrollen), med en vacker iscensättning av Comala och det omgivande landskapet. Framför allt gläds man åt att den lyckas med konststycket att bibehålla romanens tidsmässiga komplexitet utan att tumma på berättelsens tydlighet och relationerna mellan de olika karaktärerna.
Att ”Pedro Páramo” kom samma år som – just det – ”Hundra år av ensamhet” säger något om Netflix satsning på en latinamerikansk publik. Vid sidan av ”Narcos” och andra lättkonsumerade serier satsar man parallellt på prestigeprojekt som inte kommer att inbringa några stora pengar men däremot genererar betydande kulturellt kapital. Vad passar då bättre än att filmatisera de två mest kanoniska verken inom den latinamerikanska 1900-talslitteraturen, som dessutom länge betraktats som ofilmbara? Att ta sig an klassiker är riskabelt, men när det görs väl gynnar det både avsändare och originalverk.
Lämpligt nog har det lilla Göteborgsförlaget Lindelöws nu gett ut Rulfos samlade verk i ny svensk språkdräkt: inte bara ”Pedro Páramo”, utan även ”Slätten i lågor” (utgiven på spanska 1953) och den på svenska tidigare outgivna ”Guldtuppen och andra berättelser” (utgiven i original 1980). Det var på tiden; översättningar har begränsad hållbarhet och Karin Alins tolkning av Rulfos portalverk från 1960 präglas av dåtidens liberalare inställning till hantverket.
Där Yvonne Blanks nyöversättning av romanens ikoniska förstamening (citerad i början av den här texten) är lika stram och korthuggen som originalet, lider Alins version, liksom hennes översättning i allmänhet, av en pratighet som är olik Rulfo: ”Jag kom till Comala för att man hade sagt mig att där bodde min far, en man vid namn Pedro Páramo.”
Olyckligast är emellertid användningen av det lilla ordet ”där”. Blanks version följer originalet och använder ordet ”här”, vilket må låta något underligt men får sin förklaring halvvägs in i romanen, där det avslöjas att Juan Preciado berättar sin historia från graven och därmed i högsta grad är kvar i Comala – för gott, får man anta. I en roman som så subtilt rör sig mellan olika tidsplan gäller det att hålla koll på begreppen.
Med sin koncentrerade form, sitt sparsmakade språk och sin cykliska struktur är ”Pedro Páramo” som gjord för omläsning. Rulfo sa vid ett tillfälle att han strök ner så mycket av romanen att han själv inte riktigt förstod den till slut. Nu finns alltså denna djupt mexikanska roman i uppdaterad svensk form, att läsas och läsas igen.
Läs mer:
Christian Claesson: Litteraturen speglar dagens spanska splittring
Steve Sem-Sandberg: Den latinamerikanska boomen gömmer en makalös roman
