Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
”Får det lov att vara en vuxenblöja?” Det låter som ett erbjudande men visar sig vara ett tvång. Den 77-åriga Tereza ska, likt alla andra i hennes ålder, bussas iväg till en koloni långt bort i Amazonas, och då ska blöjorna vara på, oavsett om man behöver dem eller ej.
Tereza lyckas slinka ur nätet och ger sig likt en kapten Willard ut på floden, men söker snarare harmonins ljus än mörkrets hjärta. Framför allt vill hon uppfylla en gammal dröm om att få flyga högt ovan molnen i ett flygplan.
Den bildtrollande filmskaparen Gabriel Mascaros nya verk utspelar sig i ett framtida Brasilien som uppfunnit en variant av ättestupan. De gamla kostar staten pengar, drar ner BNP och är ett geriatriskt block om foten på den yngre befolkningen. Bättre då att förpassa dem till nämnda koloni, som ingen utomstående har sett och ingen har återkommit ifrån.
Barockt kan man tycka, men egentligen bara en karikatyr av den nuvarande ordningen, där de som inte längre är produktiva eller kan ta hand om sig själva, placeras på urinstinkande ålderdomshem. Men Gabriel Mascaro berättar inte bara om det synbara, som ofta när det gäller brasilianaren finns här lager på lager av sentenser, drömbilder, poesi och humanism. Lika mycket som ålderism handlar det om staten och kapitalet, om exploateringen av människor och natur.
Precis som i hans största internationella framgång, den skitigt vackra tjurbrottarfilmen ”Neon bull” (2017), uppstår symbios mellanmänniska och djur, men inte alls med samma djupt pulserande mustighet. Det här är mer ande än kropp och de fantasieggande dystopipremisserna följs tyvärr inte upp. De tjänar snarare som fond bakom en liten historia om en fårad kvinnas sista försök att carpa en svårfångad diem.
Det är osäkert om det blir någon flygtur för Tereza men hennes själ lyfter i alla fall när hon träffar den åldrade båtnunnan Roberta som lever ett fritt liv på sin stora flodbåt (och som säljer biblar nedladdade på genomskinliga läsplattor). De blir höga tillsammans med hjälp av en magisk snigel vars blåa slem gör att du kan se din framtid. Vilket ju verkar vara skoj; men vi i publiken bjuds aldrig in i visionerna. Vi tvingas snarare sitta som nyktra panelhönor på en blöt fiesta.
Men det är bara en (irriterande) detalj, det suggestiva fotot ger oss annat att fröjdas åt, inte minst Amazonas flora och fauna. Gabriel Mascaro har i en intervju sagt att han valde det gamla trånga bildformatet 4:3 för att estetiken inte skulle ta över, så att vi i stället ska kunna fokusera på Tereza – men det finns inte en bildruta liten nog för att dölja djungelns pockande skönhet.
Det brukar regna priser och höga betyg när Gabriel Mascaro är i farten, men så är han också en kreatör med ett fritt sinne, som korsar och krossar genregränser och andra akademiska omständigheter. ”Den blå färden” vann helt följdriktigt stora jurypriset vid festivalpremiären i Berlin för ett år sedan, men även om denna flodbåtstripp är genuint oförutsägbar saknas den där sista eggande attacken som gör att det är svårt att hålla tätt.
Se mer: Andra minnesvärda båtturer: ”Afrikas drottning” (1952), ”Den sista färden” (1972), ”Apocalypse now” (1979).
Läs fler film- och tv-recensioner
