De ser inte ut som terrorister brukar se ut.
De gråa kalufserna är fler än de pigmenterade och på fötterna sitter foträta don.
I ryggsäckarna har de vattenflaskor, frukt, pappskyltar och spritpennor.
Om några timmar kommer de sannolikt att befinna sig på en polisstation, gripna för att ha stöttat en terroristorganisation, ett brott om kan ge upp till 14 års fängelse.
Det är de införstådda med. Vill man vara krass kan man säga att de handlar med berått mod.
– Jag är nervös. Det är inte så att jag vill gripas. Men jag klarar inte av tanken på att mitt barnbarn kommer att fråga mig vad jag gjorde för att stoppa folkmordet i Gaza och att jag skulle behöva svara: ”Ingenting”, säger den pensionerade läraren Fran Dunn, 70.
Tillsammans med väninnan Carol Chaplin, 71, och över 1 000 personer tog hon sig på lördagen till Parliament square för att slå sig ner på gräsmattan mitt emot Westministerpalatset och visa sitt stöd för organisationen Palestine Action.
Vid halv tolv-tiden var torget avspärrat för biltrafik och omringat av minst ett 20-tal polisbussar. Nya fordon anlände hela tiden.
När Big Ben slog ett sänkte sig en tystnad över platsen. Demonstranterna har textat egna skyltar: ”I oppose genocide. I support Palestine Action” – ”Jag är emot folkmord. Jag stöder Palestine Action”.
Några minuter senare inleddes gripandena.
Vissa går med på att resa sig upp, men de flesta vägrar och bärs dubbelvikta bort till piketbussarna.
På samma plats för nästan exakt en månad sedan greps 522 personer för att ha visat stöd för Palestine Action. Det var en väloljad insats. Hela natten fortsatte de frihetsberövade att anlända till Londons polisstationer.
Genomsnittsålder var 54 år, uppgav polisen senare. 112 var över 70 år gamla.
Polisen meddelade innan manifestationen att man var inställd på att gripa alla som visar upp de olagliga orden.
– Mer än halva mitt liv har jag varit engagerad för Palestina. Nu är pensionär, jag har inget jobb att förlora, jag ska inte ut och resa mer. Om jag grips så grips jag. Vår regering exporterar enorma mängder vapen till Israel, den är medskyldig till folkmordet i Gaza. Hade jag varit yngre hade jag tagit mig in på vapenfabrikerna, säger Joan Phelan i 70-årsåldern.
I juli i år beslutade inrikesdepartementet att terroristklassa Palestine Action. Organisationen bildades 2020 med det uttalade målet att få slut på den israeliska apartheidpolitiken. Sedan dess har man ägnat sig åt direktaktioner för att störa och skada den brittiska vapenindustrin.
I fjol bröt sig organisationsmedlemmar in på ett israeliskt försvarsföretag i Bristol. En säkerhetsvakt och två poliser skadades.
Bara en liten del av de 1 000 personer som på lördagen den 6 september demonstrerar på Parliament Square har själva medverkat i Palestine Actions direktaktioner och vandalisering.
– Det är löjligt det som sker, det är löjligt att terroristklassa Palestine Action. Terrorism är inte att ta sig in på en vapenfabrik och spreja ner den med färg, terrorism är att döda oskyldiga barn och personer som väntar på mat, säger Joan Phelan.
Demonstrationerna på Parliament square och massgripandena hakar också i en infekterad debatt om Labourregeringens prioriteringar och om yttrandefriheten i Storbritannien. Många ifrågasätter rimligheten i att använda terrorismlagen för att gripa personer som håller upp skyltar.
Shami Chakrabarti, medlem i Labourpartiet och i det brittiska överhuset, har varnat för att hela situationen håller på att urarta till ett ”Jag är Spartacus”-ögonblick. Hon syftar på en nyckelscen i Stanley Kubricks film från 1960 där Spartacus anhängare alla börjar hävda att de är Spartacus för att skydda sin ledare och förvirra överheten.
– Länge var jag en Labouranhängare, jag var till och med medlem i partiet. Nu skäms jag över vår regering, säger Carol Chaplin.
Vid 14-tiden hade ett 40-tal personer, varav flera med rullator, gripits och burits bort. Skyltbärarna sitter tysta, men stöddemonstranter skriker Shame on you – Skäms! – åt polisen.
Fran Dunn och Carol Chaplin är kvar på gräsmattan framför parlamentet. De har föreberett sig noggrant, lämnat sina telefoner hemma för att hindra att polisen läser deras Whatsappkommunikation och kopierar deras kontaktlistor vid ett gripande. På armarna har de skrivit telefonnummer till anhöriga och till advokater som ger råd till demonstranterna.
– Vi sitter så länge det behövs. Jag vägrar låta mig tystas, fast någon terrorist är jag inte, säger Fran Dunn.
Läs mer: Erik de la Reguera: Massgripanden väcker frågor om Storbritanniens ansvar i Gaza
