Gunnar Nirstedt har i en stort uppslagen artikel (DN 24/5) blivit upprörd över att jag meddelat några litteraturhistoriska fakta. Nämligen att borgerskapet på 30-, 40- och 50-talen läste tidens romaner inte bara av litterär lust, utan även av sociala skäl. Utan närmare analys eller belägg anser han att ”Historieskrivningen är inte bara felaktig utan också förljugen, eftersom den tjänar ett syfte”.
Syftet är, om jag tolkat hans något diffusa prosa rätt, att jag försvarar ”förlagskapitalismen och (generellt) det nyliberala projektet” som, enligt Nirstedt slutar ”i fascismen”. Inte bara det, han påstår vidare att jag skuldbelägger dagens ”enskilda, usla människa, som saknar bildning” etcetera.
Men inget av allt detta har jag sagt eller skrivit. Allt är slutsatser som Nirstedt drar ur mina reflektioner över den litterära epok som jag själv var delaktig i
Det är litet rörande att känna igen tongångarna från 1968, men vad det har att göra med förändrade läsvanor och sociala förändringar kan inte ens en ”bildad äldre herre” som jag förstå. Men inget av allt detta har jag sagt eller skrivit. Allt är slutsatser som Nirstedt drar ur mina reflektioner över den litterära epok som jag själv var delaktig i. Han säger sig själv vara representant för en ”vibrerande” litterär miljö som den tid jag beskriver inte kommit i närheten av.
Om Nirstedt tror att han talar för sin samtid så måste det ha skett en förväxling. Hans resonemang är klockrent revolutionärt sjuttiotal – han är alltså femtio år försenad – där man känner igen den utpräglade antiintellektualismen. Han belägger den genom att anse att det ”krävs större bildning och själsligt djup” för att förstå tv-serien ”The White Lotus” än Olle Hedberg – som Nirstedt uppenbarligen inte ens har läst.
Jag var verksam som förläggare på sjuttiotalet och fick uppleva hur ”konst i guldram” och skönlitteraturen fördömdes som borgerliga påhitt. Resultatet blev just som Nirstedt beskriver det – en aggressiv inställning mot all form av den dåvarande kulturen. Ett belysande exempel är att vår stora försäljning av litterära pocketböcker (W&W-serien), som vände sig framför allt till gymnasister och studenter, avstannade nästan tvärt. Detsamma gällde mina kollegors pocketböcker (Prisma, Aldus, Delfin) som efter sjuttiotalet praktiskt taget försvann från marknaden.
Det var inte bara borgarna som läste, utan det fanns en enorm utgivning som riktade sig till den arbetarklass som fortfarande fanns då
”Förlagskapitalismen” där ”döda förlag skickar ut döda bokprodukter till döda boklådor” går mot sitt slut skriver Nirstedt förtjust. Visst skall olika epoker avlösa varandra, men jag vill ändå påminna om att denna döda bokmarknad, om man ser på decennierna före sjuttiotalet var den livligaste någonsin. Det var inte bara borgarna som läste, utan det fanns en enorm utgivning som riktade sig till den arbetarklass som fortfarande fanns då med de så kallade folkbokserierna, Bonniers folkbibliotek och Folket i bild. Där utkom bland annat böcker av Jan Fridegård och Vilhelm Moberg som såldes både i den vitala bokhandeln, men framför allt på arbetsplatser. 1940–50 såldes närmare 18 miljoner böcker. Till det kommer folkbiblioteken som kunde köpa in upp till tusen böcker av en enda titel som sedan lånades ut gratis.
Det var inte bättre förr, men det var annorlunda.
Läs mer:
Gunnar Nirstedt: Den levande litteraturen finns på en toa på Götgatan
Per I Gedin: ”En förläggare måste tåla mycket sprit”
