På tågluff i Europa, nitton år gammal, hamnade jag på Kérkyra. Eller Korfu, som man säger på svenska. Men Kérkyra, det grekiska namnet, lät mer främmande, och därför skrev jag det på vykorten hem: ”Hälsningar från Kérkyra”.
På en bar i öns största hamn mötte jag Stig, en sjuttioårig svensk ensamseglare som tagit sig ner från Sverige i egen båt. Först någon gång till hösten skulle han parkera skutan i en gästhamn och återvända hem för att umgås med barn och barnbarn ett tag. Nästa vår skulle han ta tåget tillbaka till sin segelbåt och med sitt tummade pocketexemplar av ”Odysséen” som resguide och fortsätta att utforska östligaste Medelhavets vikar och hamnar.
Då, i tonåren, tyckte jag att alla gamlingar jag dittills mött mest pratade om gångna tider, vandrande på sedan länge upptrampade stigar, ältande hur mycket billigare och bättre allt var förr, tjatande om hur mycket de saknade det som varit.
Stig var annorlunda. Han levde här och nu. Fascinerad lyssnade jag på hans berättelse. Plötsligt såg jag mig själv i hans skor, i hans båt, i hans ålder. Det var något helt nytt för mig. Som nittonåring hade jag knappast börjat föreställa mig hur mitt eget liv skulle te sig som pensionär. Det var en dötrist sak att tänka på. Jag, och de flesta jämngamla med mig, hade fullt upp med att fundera på vad vi skulle plugga och jobba med, hur man hittade någon att älska, var vi skulle bo, vart vi skulle resa, om vi skulle få barn?
Men nu såg jag för första gången mig själv i en avlägsen framtid med väderbiten, skrynklig hy och torrt vitt hår som fladdrade i sjöbrisen där jag satt och vickade på en tavernastol på ett grekiskt kafenio och blickade mot horisonten. Att åldras förbryllad i okänt land i stället för i stillheten i eget kök verkade attraktivt och inte alls dötrist.
Men med åldern kommer tvivlen, livsledan och vanan. I dag, drygt fyrtio år senare, är det väl bara att acceptera att man tappat barnets blick och inte längre får samma kickar av nya intryck. Kanske dags att överge drömmen om att bli som Stig. Inse att upprepning, stillasittande och återvändande klär en bättre.
Det kom i alla fall Johan Croneman fram till i essän ”Jag tar tåget ut i Europa för sista gången i livet” (DN 28/12). På platser som tåget tog honom till ställde han sig samma fråga som innebörden av titeln på Bruce Chatwins sista bok, ”Vad gör jag här” (Brombergs 1991, översättning Jan Wahlén). Efter att under hela utlandsfärden ha längtat hem och äntligen hamnat på svensk mark igen insåg han att det inte längre är meningsfullt att resa. Med hans egna ord: ”Jag skall aldrig mer resa bort. Aldrig mer. Jag känner mig befriad – utifrån och in. Jag är klar.”
Resandet, menade Pessoa, är för de stackars satar som saknar fantasi och som därför måste flänga runt för att känna något
Deppigt i kubik, tänker den som fortfarande finner mål och mening i sin färd och lever kvar i drömmen om att också vägen är mödan värd. Om än inte lika pessimistiskt som portugisiska författaren och filosofen Fernando Pessoa (1888–1935) som i ”Orons bok”, postumt utgiven 1982 (på svenska i sin helhet först 2023, i översättning av Örjan Sjögren) deklarerar att han avskyr okända platser. Tanken på att resa gör honom illamående. Resandet, menade han, är för de stackars satar som saknar fantasi och som därför måste flänga runt för att känna något.
Den känsla av utanförskap, meningslöshet och hemlängtan som både Pessoa och Croneman beskriver har också jag känt som ensamresenär. Som ung resenär var jag visserligen uppfylld av reseromantiska förväntningar, inympade av vilda och poetiska reseberättelser av Jack Kerouac, Henry Miller, Lawrence Durrell, Birgitta Stenberg … Men i dag har jag lärt mig att resandet har ett värde även när det inte ger omedelbara sköna kickar.
Paul Theroux, en annan författare som ofta reste och skrev, förkastade turismens luftslott och turistens jakt på paradiset, det som Aristoteles kallade eudaimonia, ett varaktigt tillstånd av välgång och välbefinnande. Han menade att den sorts resande han ägnat sig åt – solo, på landbacken, ouppkopplad – inte har något att göra med semester och ofta är motsatsen till vila. I essäboken ”The Tao of travel” (Hamish Hamilton/Penguin 2011) konstaterade Theroux att ”perioder av akut känsla av ensamhet är en grundläggande del av resandet”. Eller som 1700-talsförfattaren Madame Germaine de Staël, känd för sina litterära salonger i Paris, uttryckte det: ”Resande är ett av de sorgligaste nöjena i livet.”
För Theroux har resandet både varit en undersökning av världen och en flykt från den. Att resa ska vara att försvinna, om så bara för en stund. Då för drygt tjugo år sedan kändes det som en snudd på världsfrånvänd slutsats. I dagens uppkopplade värld känns hans längtan att få försvinna som något allmängiltigt, alltmer efterfrågat.
Tio år senare, alltså 86 år gammal, reser hon till Nepal för att vandra, rida och klättra i Annapurnamassivet
Men, som sagt, varför inte göra som så många andra skribenter i min generation: ägna mig åt bearbetning och reflektion, skriva memoarer om allt som redan hänt.
En som inte gjorde som sina jämngamla var den brittisk-italienska resenären och författaren Freya Stark. Hon som 76 år gammal – efter ett långt liv på resande fot i Mellanöstern – beger sig till Afghanistan för att skriva ännu en resebok, ”The minaret of Djam. An excursion into Afghanistan” (1970). Tio år senare, alltså 86 år gammal, reser hon till Nepal för att vandra, rida och klättra i Annapurnamassivet. Lyllos att få behålla den andan – och förmågan – när man är nästan nittio.
Även Freya Stark, en av 1900-talets superresenärer, ifrågasatte sitt resande. Precis som Croneman, Chatwin, Pessoa – och undertecknad – tvivlade hon ibland på vad hon höll på med. Varför reser jag? frågade hon sig gång på gång. Ett av hennes svar var: för min egen tillfredsställelses skull och för att må bra. Men inte bara, la hon till. För det handlar också om att aldrig sluta bilda sig och bilda andra. Att räta ut frågetecken och utplåna fördomar. Till syvende och sist gäller det, menade Freya Stark, om ”att fatta hur man använder sig av dumma män och onödiga redskap” och behålla förmågan att ”ta till sig normer och värderingar trots att det inte är ens egna normer och värderingar”.
Men hur länge orkar man bibehålla sin nyfikenhet? På ålderns höst skriver hon om det i ett brevsvar till en läsare som undrar hur man upprätthåller drivkraften och motivationen. ”Man bör skaffa sig ett ämne som man kan resa för att söka svar på”, svarar hon. ”Det kan handla om historia, litteratur eller fotografi”, fortsätter hon. ”Vad som helst som kan fördjupa intresset och ge en mening till resandet.”
För att slippa smittas av nostalgiviruset är resande på egen hand i det okända utan tvivel en av de bästa medicinerna. Som reseskribenten Elaine Kingett påpekar i en essä i The Guardian med rubriken ”I’m still globetrotting at 76. New people and new places are what keep me alive” (20/10 2025). Trots att hon numera måste packa ner såväl fem sorters hjärtmedicin som hörapparatsbatterier och kompressionsstrumpor konstaterar hon att ”solo travel is far better than sitting at home looking back instead of forward”.
Om allt går åt helvete behövde jag inte förtvivla. Jag kunde alltid ge mig ut och resa.
Som ung resenär var tanken på en evig gemenskap resenärer emellan trygghetsskapande även i vardagen här hemma. Jag behövde inte alltid ge mig av. Blotta tanken på att jag kunde det var ett skyddsnät, en försäkring, en nödutgång, ett andra hem. Om allt går åt helvete behövde jag inte förtvivla. Jag kunde alltid ge mig ut och resa. Där ute var det ju så lätt att finna nya vänner. I dag inser jag att de gemenskaperna sedan länge är upplösta.
Men jag har inte glömt den seglande gamlingen jag mötte på den grekiska ön för snart ett halvsekel sedan. När jag föreställer mig själv om såväl tio som tjugo år så ser jag Stig framför mig.
Hälsoproblem kan förvisso sätta käppar i hjulet. Shit happens, och i detta skede av livet gör det ju det allt oftare. Men ändå vill jag sjunga reseromantikerns sista sång, som den ständigt resande författaren Tomas Löfström (1948–2016) gjorde i en krönika i den då nystartade tidskriften Vagabond 1987: ”Resandet hänger samman med allt detta som gör oss till homosapiens: nyfikenhet, strävan efter den ’onödiga’ kunskapen, viljan att vidga intellektet, se bortom horisonten, förstora världsbilden och förvandla kaos till ordning.” Och så konklusionen: ”Sluta aldrig söka, sluta aldrig resa. Ty världen, den vida, väntar och blir aldrig mindre.”
Det var faktiskt precis vad jag och Stig lovade varandra den där gången på Kérkyra.
Läs mer:
Johan Croneman: Jag tar tåget ut i Europa för sista gången i livet
