Drygt en vecka har gått sedan Joakim Medin frihetsberövades i Turkiet. Sedan dess har många texter skrivits om fallet, om personen bakom rubrikerna och om det diplomatiska spelet för att få honom fri.
Det är fint att se alla prov på solidaritet i den svenska offentligheten. Men det är också vår plikt att lyfta blicken – mot de stora sambanden och den verklighet som Joakim Medin själv ville blottlägga.
Rysslands invasion av Ukraina var en geopolitisk jordbävning. När den socialdemokratiska regeringen snabbt bytte fot om Nato var Joakim Medin en av de journalister som snabbt förstod vilka konsekvenser det skulle få, för svensk säkerhetspolitik generellt men inte minst för vår relation till kurderna. Som han skriver i förordet till boken ”Kurdspåret. Sverige, Turkiet och priset för ett Natomedlemskap” (2023) tvingades Sverige att ”fördjupa sitt samarbete med en auktoritär förtryckare, Erdogan, för att söka skydd från en annan auktoritär förtryckare, Vladimir Putin”.
I boken visar han hur svenska myndigheters behandling av kurder började förändras långt innan Natoprocessen, men hur den sedan accelererade. Med det kontroversiella avtalet i Madrid juni 2022 upprättades en permanent mekanism för samarbete mellan Säpo och den turkiska säkerhetstjänsten. Ett stort antal människor har klassats som hot mot det svenska riket utan att ens ha fått veta varför. Under Tidöregeringen följde nya eftergifter. En bredare terrorlagstiftning har införts trots svidande kritik från Lagrådet.
I en tid som präglas av vi och dom-mentalitet och oro för rysk aggression är det otacksamt att lyfta fram hur kurder betalat priset för Sveriges säkerhet
Joakim Medin är en av få som på allvar har försökt gräva i saken. Att granska Säkerhetspolisens arbete är i sig ett svårt uppdrag. Arbetet präglas av sekretess, makthavare vägrar uttala sig och svenskarnas tilltro till myndigheterna är stor. I en tid som präglas av vi och dom-mentalitet och oro för rysk aggression är det otacksamt att lyfta fram hur kurder betalat priset för Sveriges säkerhet.
Kanske är det därför stora medier i hög utsträckning har duckat de frågor som Joakim Medin försökt gå till botten med? Och kanske har det också ökat hans utsatthet?
Om alla svenska medier bevakat frågan lika samvetsgrant hade Turkiet haft mycket lite att vinna på att peka ut, anklaga och fängsla en enskild journalist
En enskild journalist, på en mindre tidning som Dagens ETC, som lägger mycket tid på att följa kurdernas situation får naturligtvis den turkiska statens ögon på sig. Om alla svenska medier bevakat frågan lika samvetsgrant hade Turkiet haft mycket lite att vinna på att peka ut, anklaga och fängsla en enskild journalist. Och den befängda idén att intervjuer inom ramen för det journalistiska arbetet är liktydigt med medlemskap i eller stöd till en organisation skulle vara svårare att sälja in.
Varför auktoritära stater agerar som de gör kan vi aldrig veta säkert. En sak är dock säker: gripandet av Joakim Medin är en dyster påminnelse om att processen som banade väg för det svenska Nato-medlemskapet är långtifrån över. Tvärtom kastar den långa skuggor in i framtiden – över våra relationer med omvärlden och över den svenska demokratin. Skuggor som bara mer orädd och ifrågasättande journalistik och en öppen och ärlig debatt kan skingra.
Läs också:
Martin Schibbye: Därför är jag inte orolig för Joakim Medin
