Vad ska man läsa om man försöker förstå fenomenet Donald Trump?
Hans svärson Jared Kushner pekade förra gången det begav sig på världens kanske mest kända barnbok, Lewis Carrolls ”Alice i underlandet”, från 1865.
Egentligen inte så oväntat. Trump framstår i flera avseenden själv som en gestalt från barnlitteraturen. Ett glupskt bergatroll. Karlsson på taket i en skräckfilmsversion med manus av John Ajvide Lindqvist. Den elaka katten Måns flankerad av sina ja-sägare Bill och Bull.
Det var just en artfrände till Måns, den gåtfulla Cheshirekatten, som Kushner rekommenderade som det primära studieobjektet i ”Alice i underlandet”. Katten ignorerar naturlagarna och logiken. Han kan försvinna i tomma intet bara för att sedan med samma självklarhet göra sig synlig igen. Han kan låta sitt leende bli fritt hängande i luften, som en fras utan verklighetskontakt.
När Alice, som fallit ner i ett kaninhål och landat i en galen värld, frågar Cheshirekatten vilken väg hon ska ta svarar han att det ju beror på vart hon ska.
Det var denna visdom Jared Kushner tog fasta på när han drog sin parallell mellan Trump och katten. Slutsatsen var att om man inte vet vart man är på väg kan man ta sig dit längs vilken väg som helst.
Den legendariske Watergatereportern Bob Woodward återgav Jared Kushners lästips i sin bok nummer två om Trumps år som president, ”Rage”, utgiven hösten 2020, två år efter bok nummer ett, ”Fear”.
Woodward var förbluffad, eller snarast indignerad, över Kushners val av litterär spegel. ”Alice i underlandet”? Cheshirekatten? Saknade presidentskapet riktning och mål? Var det vad Jared Kushner ville säga? I så fall varför?
För en reporterveteran van vid att granska makthavare utifrån deras egna strategier och riktningsanvisningar framstod det som snudd på obegripligt att presidentens svärson tycktes spinna av belåtenhet över att hans svärfar lika gärna kunde väntas ta av till vänster som till höger. Ut- och invända världen? En president som låter vägen avgöra målet i stället för tvärtom. Galet.
Men Donald Trump är ett annat slags politiskt djur än de elefanter Bob Woodward ägnat ett långt journalistiskt liv åt att studera.
Trump läser inte gärna böcker, sägs det. Det är möjligt att han inte ens läst de böcker han själv skrivit. Ändå är han en av vår tids mest framgångsrika diktare, en estradpoet med den postmoderna hyperbolen, den nebulösa överdriften, som främsta verktyg. ”Make America great again”. Vad betyder det? Vad som helst och ingenting. Det är det som är poängen. Cheshirekattens grin svävar fritt i luften när katten själv bordat sitt kampanjplan och försvunnit bortom molnen.
Den värld Alice faller ner i kännetecknas av oberäknelighet. Ingen och inget är som förväntat. Allt kan hända. Absurditeten härskar. Alice själv är ena stunden pytteliten, nästa en jätte. Trädgårdsmästare i form av spelkort målar vita rosor röda i rädsla för den tyranniska drottningen som vill hugga huvudet av alla som misshagat henne.
Det är inte minst detta systematiska kaos som, förstår man, får Jared Kushner att beskriva kaninhålet som en ingång till trumpismens labyrinter i Vita huset.
Tidigare företrädare för Trump-administrationen vittnar i ”Rage” förtvivlat om chefens ovilja att respektera etablerade procedurer och regler, hans förkärlek för ostrukturerade monologer, hans impulsdrivna oberäknelighet, hans vana att sparka högt uppsatta rådgivare via Twitter.
Kushner prisar i stället svärfaderns ”instinkter” och beskriver hans oberäknelighet som en styrka. Varken medarbetare eller motståndare vet vad de kan förvänta sig. Trump själv talar med stolthet om sin ”flexibilitet”.
Finns det plats för några verkliga ideologiska övertygelser i Donald Trumps föreställningsvärld? Eller handlar allt bara om galenskap och improviserad opportunism? Woodward konstaterar i sin boks näst sista stycke att Donald Trump i stället för att definiera mål utifrån nationens sanna intressen och verkligheten i omvärlden har ”förankrat den personliga impulsen som en styrande princip för presidentskapet”.
Svårt att säga emot. Om Trump ändå drivs av ideologi skulle denna kunna beskrivas som nationalnarcissism. Hur rimmar det med hans tidigare stabschef John Kellys konstaterande att vi har att göra med en ”fascist”?
Utan att fullt ut ta ställning till den beskrivningen kan man konstatera att den för fascismen centrala fantasin om folket som en enda stor kropp, vars gemensamma vilja kanaliseras via ledarens instinkter, rimmar mycket väl med Donald Trumps megalomaniska egocentricitet.
Detsamma gäller hans förakt för institutioner, lagar, moral, rationalitet och sanning. Misstron mot förnuftet och kulten kring handlingskraften hör till det centrala fascistiska arvegodset. Eller som det formuleras i en dikt av en av den svenska 1930-talsnazismens favoritpoeter, finlandssvensken Örnulf Tigerstedt: ”Därför komma vi i dag / med fanor och kastbomber, / med svarta skjortor / och sällsamma myter. / Därför höja vi oförnuftets banér / och predika rusets vanvettiga evangelium.”
Röda kepsar är inte fullt ut jämförbara med svarta skjortor. Men oförnuftets banér? Det kommer att fladdra flitigt i tidsvinden när Donald Trump nu på nytt som president kan leda sin ”rörelse” genom underlandet.
Läs fler artiklar av Per Svensson och läs mer om böcker
