Föreställning
”Durational space #5”
Lilith Performance Studio, Malmö. Visas t o m 7/12
Kan konsten göra skillnad? På riktigt? Är den inte, när det kommer till kritan, mest en lyxig kugge i det destruktiva samhällsmaskineriet? Bör kanske en konstnär som verkligen vill ändra på saker och ting hellre ägna sig åt annat?
Roxy Farhat ställer frågan på sin spets när hon i Lilith Performance Studios ”Durational space” låter publiken vara med och avgöra framtiden för hela hennes konstnärskap.
Vid ett konferensbord, mot en fond av skogsbränder och översvämningar, får vi som deltar fylla i en tjock enkät med omfångsrika, kniviga problemställningar av typen: Har du någonsin upplevt att ett konstverk har förändrat ditt liv? Tror du att konst kan ha något verkligt inflytande på den politiska verkligheten? Etcetera – och svaren vi lämnar in ska enligt Farhat bilda underlaget för det kritiska beslut hon ämnar fatta den 7 december: om hon ska fortsätta som konstnär. Eller ej.
Greppet är vanskligt – särskilt om beslutet blir till konstens fördel riskerar det ju mest att framstå som kokett retorik. Men här i Liliths lokaler känns det både ärligt och uppfordrande, omgiven som man är av fem stökiga, insisterande performanceverk. Från Dsplcd Vsns atmosfäriska ljudverk i entrén till Josefina Björks interaktiva slowmotionbar, där man som besökare plötsligt finner sig hamna i en sorts tidssvacka, handlar det om konst som på fullaste allvar vill tvinga på oss en helt egen, subjektiv verklighet.
Denna ”Durational space” är den femte och sista i den serie som Lilith presenterat de senaste åren i ett försök att ge en överblick över den svenska performancescenen just nu. Ett alldeles unikt projekt – som också konstnärligt gett studion ny energi. Många performanceverk gör sig helt enkelt bättre i det här koncentrerade formatet än i de stora singelproduktioner som lätt blir överarbetade och monotona.
Här driver man alltså runt i en arkipelag av experimentella verkligheter: mellan Farhats dystopiska kontor och Andreas Engmans röda bur, där konstnären erbjuder sin kropp som värddjur för allsköns mikroorganismer genom att ”fermentera” sina muskler på en liten trappmaskin. Eller från Björks sävliga barmiljö till Elias Björns lekhage, där tre vuxna män tycks inbegripna i ett tyst, rituellt maktspel bland leksaker och tygdjur.
Och hur märkliga dessa verk än ter sig var för sig är det just kollisionerna dem emellan som blir den stora behållningen. Att försöka följa oljudsproducenterna i Dsplcd Vsn – ett kollektiv bestående av Salad Hilowle, Juan Pedro Fabra Guemberena och Jean-Louis Huhta – där de samplar prasslet från en fläktande aluminiumfilt, medan de tysta männen i sin hörna plötsligt avbryter sin lek för en klumpig dansövning. Eller sitta och slita med Farhats torra formulär medan Engman trampar på i sitt biopolitiska ekorrhjul.
Nej, performancekonsten kanske inte kan förändra världen. Den bara öppnar väldigt många nya.
Om det sedan är svar nog på Farhats enkät vet jag inte. Men att döma av koncentrationen vid det trånga konferensbordet tar åtminstone publiken frågorna på största allvar.
Läs mer om konst på dn.se
