Klädd i favoritfärgen rosa springer femåriga Ida fram till hyllan i vardagsrummet som innehåller rader av inbundna fotoalbum. Barnen bläddrar gärna från pärm till pärm i fotoalbumen där mamma Pernilla Löfgren, 48, dokumenterat deras liv – och varje steg av sin graviditet.
– Det tycker jag är viktigt. Att avdramatisera det så att det inte blir liksom en grej att man ska berätta den sen, för då kan det bli jobbigt. Barn är bra på att ta det om de får chansen, säger Pernilla.
Mamma, barn och ”fröpappa i Danmark” var dock inte den familjekonstellationen som Pernilla Löfgren hade föreställt sig. Att hitta någon att skaffa barn med är något som kommer naturligt, hade hon tänkt.
Men åren gick och det dök inte upp någon man som hon ville dela sitt liv med.
När hon närmade sig 40 började hon känna sig misslyckad. ”Varför kan jag inte hitta någon?” var en tanke som ekade i hennes huvud. Hon ville inte heller skaffa barn med vem som helst bara för sakens skull och var nära att ge upp barndrömmen.
– Men hur jag än vände och vred på det så blev det ändå så att det är jag som står där och inte får någon familj eller barn. Jag kan ju träffa någon senare, men just barnen är ju en tidsaspekt. Man kan inte vänta hur länge som helst.
Hon kände att hon måste göra ett försök själv – innan det var för sent. Det var dock inte ett lätt beslut att fatta.
– Det var inte så jag ville att det skulle bli. Jag trodde att jag skulle vara gift, ha villa och barn vid 30-årsåldern. Och så blev det inte så.
Sedan 2016 är det möjligt för ensamstående kvinnor att skaffa barn genom assisterad befruktning i den svenska vården fram tills man är 40 år. Det gäller både inseminering av donerade spermier och IVF-behandling där ägg hämtas ut från äggstockarna och blir befruktade utanför kroppen.
Nu görs omkring 1 500 fertilitetsbehandlingar per år för ensamstående kvinnor.
När lagändringen trädde i kraft var Pernilla 39 år och befarade att hamna i långa vårdköer. Hon trodde inte att hon skulle hinna processen i Sverige innan hon blev för gammal och beslutade sig för att åka till Danmark för en insemination. Det var bara en vän som visste att hon skulle åka dit.
Två veckor senare visade stickan plus. Hennes son Hannes hade blivit till på första försöket.
Kort efter att hennes första barn föddes bestämde hon sig för att han skulle få ett syskon. Barnen har samma pappa och blev till genom en sluten donation. Det betyder att de aldrig kommer att få veta vem ”fröpappan” är. Men Pernilla vet detaljer såsom hans hårfärg och längd – som hon valde för att få barnen så lika sig själv som möjligt.
Förutom en ökad trend ser Femmis, Föreningen för frivilligt ensamstående föräldrar med donation, även att acceptansen har ökat.
– När det faktiskt blev tillåtet i Sverige upplever jag att det skedde en förändring, framför allt hos de offentliga institutionerna. Tidigare har vi hört exempel där personer inte ens fått ta prover i Sverige när de gjorde behandling utomlands eftersom det här sättet att bilda familj inte var tillåtet. Och så är det inte alls nu, säger Kristina Närman, ordförande i Femmis.
Föreningen värnar för öppenhet hos självstående föräldrar.
– Vi har många medlemmar som brukar tipsa om att börja prata med barnet redan när det är nyfött. Även om barnet inte fattar något då så tränar du dig själv och lär dig att sätta ord på hur du berättar för barnet om sin tillkomst. Då kommer det också att finnas med barnet under hela uppväxten, säger Kristina Närman.
Det kan vara svårt att uppfostra barn på egen hand, berättar Pernilla. Barn är livliga och om de bråkar mycket eller om det ska tas jobbiga beslut kan det vara ansträngande att inte ha någon att bolla med.
När hon jobbar skift är barnen på nattförskola – som har blivit som en andra familj för dem. Även om hon har viss hjälp från sina föräldrar och vänner är det klurigt att hinna med exempelvis träning och dejting. Men till hösten börjar dottern Ida i förskoleklass och Pernilla ser fram emot att kunna rå om sig själv lite mer.
– Visst kan jag önska att man hade träffat någon att dela livet med. Men det kan man ju göra sen – nu har jag ingen stress längre, säger Pernilla Löfgren.
