Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Álvaro Enrigue
”Om imperier drömde du”
Övers. Hanna Nordenhök
Tranan, 280 sidor
Det finns författare som sätter en ära i att välja så alldagliga ämnen som möjligt; kanske för att få tillfälle att visa upp skrivararmarnas svällande biceps genom att av egen kraft knåda kol till diamanter. Mexikanen Álvaro Enrigue (bosatt i New York och tidigare gift med stjärnförfattaren Valeria Luiselli) är inte en av dem.
Senast han hördes av på svenska – ”Tiebreak”, 2014 – var det med en roman om en tennismatch mellan barockpoeten Francisco Quevedo och Caravaggio. Bollen var stoppad med Anne Boleyns hår.
Den här gången, i ”Om imperier drömde du”, skildrar Enrigue Hernán Cortés och hans conquistadorers tid i Tenochtitlan som gäster(?) hos aztekhärskaren Moctezuma. Det finns inte många historiska episoder som kan mäta sig med denna i fråga om dramatik, färg och – framför allt – måttlös tragik. Den plötsliga frontalkrocken mellan två fullkomligt främmande kontinenter är den världshistoriska motsvarigheten till sf-litteraturens intergalaktiska resor till utomjordiska civilisationer. Och aztekernas öde påminner, antagligen inte av en slump, om det som vi i litteratur och film brukar föreställa oss skulle hända med hela jorden i händelse av en invasion från yttre rymden.
Att från den kultur som för alltid har förintat den aztekiska (som ett hyfsat direkt resultat av just dessa händelser på Texcocosjön i november 1519) försöka ta sig in i huvudet på dem som försvunnit är naturligtvis en omöjlig uppgift. Strängt taget gäller det förstås alla litterära skildringar av andra människors liv… men denna extra mycket.
Det är såklart Enrigue mycket väl medveten om. Kanske är detta rentav hans eget sätt att spänna skrivarmusklerna – att försöka baxa upp en förlorad värld ur avgrunden med sina ord. En del av hans strategi härvidlag är att strössla sin spanska (noggrant avlyssnad av Hanna Nordenhök) med nahuatl. Här nöjer han sig inte med det uppenbara – att ”aztekerna” inte kallade sig själva så och egentligen bestod av olika närbesläktade folk, bland annat mexica och colhua – utan lånar in en stor mängd andra ord: ”calpulli”, ”cihacoatl”, ”huey tlatoani”, med mycket mera. På så vis får språket faktiskt en främmande färg som, på gott och ont, verkar lätt desorienterande.
I Enrigues tappning blir nämligen det aztekiska hovet precis lika fullt av cyniska intrigörer som ett romerskt kejsarpalats
Men alla dessa lånord går, när det kommer till kritan, ändå inte särskilt djupt. De blir snarare en utvidgning av aztekernas för oss ovana utstyrslar – ytterligare fjädrar i den färggranna dräkten – medan människorna under klädnaden i den här romanen känns desto mer bekanta. I Enrigues tappning blir nämligen det aztekiska hovet precis lika fullt av cyniska intrigörer som ett romerskt kejsarpalats eller ett renässansslott. Ensemblen är lätt att känna igen, även om de här går klädda i ”maxtatl” istället för toga eller hosor.
Det är inte problemet. Enrigues tolkning av aztekerna som mer lika än olika oss är både möjlig och giltig, även om jag, när en av dem snärtigt replikerar: ”Gå till känslobesvärjaren istället”, blir vansinnigt irriterad på överdrivet samtidsläckage. Men romanens misslyckande består framför allt i dess individer. De smälter nämligen in i – den förvisso storslagna – bakgrunden. Palatsintriger i all ära, men de kräfva ett minnesvärt persongalleri. Enrigues levererar det icke.
Däremot är han generös med beskrivningar av det aztekiska samhället och själva staden Tenochtitlan – kanske det största av världens förlorade underverk. Det är bokens stora behållning. Författaren visar upp huvudstadens övermått av underlig skönhet och lyckas till och med övertyga mig om att en väldig dödskalleskallra verkligen är vad han påstår: ”en formens triumf”.
De postmodernistiska lekarna i andra halvan av romanen – där en svamptuggande Moctezuma lyssnar på en T Rex-låt – har inte samma effekt. Enrigues är en väl slapp trollkarl, och hans skämt är lite för billiga. För att verkligen lyckas med ”Om imperier drömde du” hade han behövt göra några bicepcurls till innan han fattade pennan.
Läs fler texter av Samuel Levander och fler recensioner av aktuella böcker.