Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”När de skriver boken om kollapsen av den liberala demokratin, kommer den att inledas med värmepumpar?”
Den retoriska frågan, i en artikel från Politico, låter nästan komisk i en svensk kontext. Men i flera länder i Europa har värmepumpen blivit den nya elbilen; en symbol för elitens klimatomställning som enligt ilskna kritiker sker på bekostnad av verklighetens folk.
Och greppet verkar fungera.
I Storbritannien har Reform UK 27 procent väljarstöd – inget mindre än en politisk jordbävning. Partiledaren Nigel Farage, tidigare högljudd brexitör, har gått till stenhårt angrepp mot den brittiska klimatomställningen med särskild udd riktad mot kritiken mot värmepumpar, som han kallar ”rika människors leksaker”.
I Tyskland är högerpopulistiska AfD landets största parti med 26 procent i opinionen. Partiet kräver ett omedelbart stopp på satsningarna på värmepumpar och en återgång till ”traditionell uppvärmning” (läs: fossilgas).
I Frankrike har den högernationalistiska partiledaren Marine Le Pen rasat mot den ”hjärtlösa” EU-kommissionen som tvingar invånare att byta ut sin värmepanna ”nästan över en natt”.
Slaget om invandringen är i mångt och mycket över – från höger till vänster anammas numera en restriktiv migrationspolitik. Men de högerpopulistiska partierna har hittat ett nytt vapen i kampen mot den så kallade eliten: klimatet. Och med högerpopulisternas kraftfulla intåg på klimatarenan har förutsättningarna för klimatomställningen förändrats i grunden.
Det handlar förstås inte enbart om värmepannor. Nederländska Geert Wilders PVV kallar klimatomställningen som helhet ”dyrt vansinne” och vill öka utvinningen av gas och olja i Nordsjön. I Tjeckien gjorde enfrågepartiet Motoristerna ett succéval i höstas och har klivit in i en högerradikal trepartiregering. Den fråga som Motoristerna driver? Att rädda bensinbilen.
Och så har vi Donald Trump, vars krig mot klimatpolitiken nått astronomiska höjder, bland annat med förbud mot att använda orden ”klimatförändring” och ”utsläpp” på landets energidepartement.
Även i Sverige syns samma trend, med ett i en internationell jämförelse kanske oväntat parti som försöker profilera sig som klimatkritikpartiet. Kristdemokraterna.
Under förra valrörelsen blev höga bränslepriser ett framgångsrikt slagträ för partiledaren Ebba Busch, som också kritiserade ”stålskogar” av vindkraftverk och beskrev elbilar som något som enbart rika har råd med.
Nu har partiet fortsatt göra utspel på samma tema. Infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) uppmanade innan jul svenska myndigheter att sluta välja bort flygresor. Inte långt tidigare gick landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) ut med partiets nya klimatpolitik. KD vill nu skrota de svenska klimatmålen och att vi ska ”sluta rycka köttbullar från skolbarn”.
Med utspelen vill KD sannolikt försöka ta röster från SD, som länge ägt klimatskepticismen som politisk fråga. Men SD vill inte vara sämre – partiet har bland annat pekat ut gröna industrisatsningar som fienden.
KD:s och SD:s klimatkamp slår en kil mellan Tidöpartierna, där M och L båda vill framställa sig som klimatvänliga – något som oppositionen inte lär vara sen att utnyttja (även om enigheten i klimatfrågan på den sidan också kan ifrågasättas). Oppositionens slagläge i klimatfrågan förstärks av den utsläppsskuld som Tidöpartierna lämnar efter sig till kommande regering, där det kommer att krävas mycket kraftfulla åtgärder snabbt för att ha en chans att nå klimatmålen till 2030.
Manegen är krattad för en hård klimatpolitisk strid under 2026. Men på en punkt skiljer sig den svenska klimatpopulismen från de andra ländernas. I Frankrike kräver le Pen en storsatsning på luftkonditionering för att skydda fransoserna mot extremhettan. I Nederländerna vill Geert Wilders fortsätta satsa på att bygga upp kustskydd mot det stigande havet.
I Sverige är det närmast en politisk icke-fråga att skydda befolkningen mot klimatkrisens effekter. Men med tanke på hur snabbt den globala uppvärmningen går just nu lär det bara vara en tidsfråga innan det förändras.
