Bo Widerbergs mästerverk ”Joe Hill” börjar med en dedikation.
Filmen är tillägnad de strejkande kvinnliga textilarbetarna i Massachusetts, som 1912 skrev på sina röda fanor: ”Vi vill ha bröd – och rosor också.”
Det är en fin sammanfattning av Bo Widerbergs hela filmkonst: Bröd, politik och arbetande människors kamp för värdighet är teman som ofta återkommer i hans filmer – men aldrig på bekostnad av det som var Bosses största begåvning och gjorde honom så unik: hans sensualism och poetiska blick på människors storslagna drömmar och tillkortakommanden.
”Joe Hill” är inget undantag.
Den innehåller några av svensk filmhistorias mest brutala scener: hela öppningssekvensen bland de fattiga och utslagna fyllona på New Yorks bakgator är en emotionell och visuell käftsmäll som för tankarna både till Lionel Rogosins stenhårda dramadokumentär ”On the Bowery” från 1956, men framför allt förebådar de både ”Gudfadern” och ”Once upon a time in America” – och det är inte utan att man undrar om inte Francis Ford Coppola och Sergio Leone måste ha sett ”Joe Hill” innan de gjorde sina egna mästerverk.
Så genuint och starkt är det.
Men Widerberg glömmer aldrig lekfullheten, han kan liksom inte se på världen utan den där ömsinta blicken, så mitt i allt detta råa, finns det också plats för poesi; några oförglömliga scener mellan Tommy Berggren och en liten streetsmart gatupojke, som lär Joe Hill några knep om hur man överlever på New Yorks gator om man är fattig.
Det är roligt, det är rörande, förtjusande och alldeles, alldeles levande – och påminner bra mycket om Chaplin.
Med en sprudlande vitalitet och ett självförtroende som måste ha gränsat till storhetsvansinne kastar sig alltså Bo Widerberg och Tommy Berggren ut på den amerikanska kontinenten, utan några som helst formella tillstånd att få filma, med ett minimalt team ifrån Sverige, stärkta av den internationella framgången med ”Elvira Madigan”, och målet den här gången är inget mindre än att göra den stora amerikanska berättelsen i Elia Kazans anda.
Det är storslaget, det är modigt – och förmodligen så in i helvete dumdristigt.
Och nånstans på halva vägen börjar också Bos självförtroende att vackla. De praktiska svårigheterna med att filma i USA tog nog också ut sin rätt. Inspelningarna avbryts. Trötta och förvirrade åker alla hem till Sverige. Filmen om Joe Hill kommer nog aldrig att bli färdig. Månaderna går.
Det är inte förrän Bo vågar titta på dagstagningarna från USA som han inser att det material han samlat in i Amerika faktiskt är sensationellt bra.
Och med självförtroendet tillbaka på topp spelas de sista sekvenserna in i Gröndal och på Långholmen i Stockholm.
Resultatet är en av de märkvärdigaste, mest vitala och levande filmer som gjorts av en svensk regissör. Den må ha vissa dramaturgiska svagheter, men kraften, poesin och den kompromisslösa berättarglädjen gör filmen till ett kinematografiskt mirakel.
Och när Joe Hill i slutet av filmen sitter med ögonbindel framför exekutionspatrullen och väntar på att bli arkebuserad, hör han plötsligt en fågel.
Han tittar upp, viskar förundrat för sig själv: ”En fågel!”
De sista sekunderna av sitt liv kämpar Joe Hill desperat för att få av sig ögonbindeln, ropar åt sina fångvaktare, åt de ansiktslösa män som tänker döda honom:
”Jag vill se! Jag vill se!”
Hela Bo Widerbergs storhet som människa och konstnär ryms i de orden.
Peter Birro är manusförfattare till filmer som ”Monica Z” och ”438 dagar”, samt tv-serier ”Upp till kamp” och ”Viva hate”.
Läs mer:
Nicholas Wennö: För Widerberg var bröd och rosor viktigare än Gud
Arvet från den svenska filmens bångstyriga geni lever vidare
