När dåvarande utbildningsminister Mats Persson tidigare i år annonserade förslaget om att rensa bland universitetens fristående kurser tog det hus i det humanistiska lägret. Hur kan en liberal utbildningsminister föreslå en politisk strategi som så fundamentalt angriper den folkbildningstanke som fångas i honnörsorden självständigt, kritiskt och kreativt tänkande? Den affekt med vilken kritiken artikulerades är i sig förvånande. Det kan väl knappast komma som en överraskning att en regering som väljer att samarbeta med nationalkonservativa krafter av svenskt snitt ställer sig oförstående till all utbildning som inte understödjer det rådande tillståndet? Det är inte alls märkligt utan högst konsekvent att alla kurser som inte följer regeringens nyttokalkyl, än mer de som faktiskt öppnar för ett ifrågasättande av densamma, stryks ur den offentliga finansieringen. Det är dessutom inte en ny inriktning – det är länge sedan svenska högskolor och universitet var ett bålverk för fördjupad reflektion och bildning i traditionell bemärkelse. Och då har vi inte ens börjat tala om genuint kritiskt tänkande, vars existens på svenska universitet verkar ha varit en femtioårig parentes.
När den tyske filosofen Ernst Bloch 1917 författade ”Utopins anda” (utgiven på på H:ströms förlag i Christer Perssons översättning) var tillståndet inom akademin ett av de fenomen han beklagade. ”Vi upprepar igen”, skrev Bloch, att ”universiteten har blivit veritabla andens kyrkogårdar, kläckningsmaskiner […], fyllda av förstelningens, förruttnelsens och förmörkelsens stank.” Förfärad över sina kollegors okritiska uppslutning kring den tyska krigspolitiken hade antimilitaristen Bloch dragit sig tillbaka till Schweiz, där han författade en skrift som i dag känns både främmande och kusligt relevant. Likt sina generationskamrater hade Bloch upplevt hur den utvecklingsoptimism som åtminstone sedan upplysningen hade präglat den västerländska intelligentian, nu var omöjlig att hålla fast. ”Mellan oss och den föregående generationen går ett svart streck, vars bredd är fyra år”, skrev Eyvind Johnsson kärnfullt i romanen ”Stad i ljus” (1927) och fångade då vad Gertrud Stein kallade den förlorade generationens besvikelse över det moderna projektet.
Bloch tillhörde denna generation men hans besvikelse resulterade inte i en defensiv intellektuell position. Visserligen var de institutioner som var satta att förverkliga upplysningens ideal förlorade och prisgivna åt de krafter som såg universiteten som ”kläckningsmaskiner” för entusiastiska nationalister, men det innebar inte att hoppet var ute. Tvärtom klamrade den hegelianske marxisten och idealisten fast vid vad han senare kom att benämna hoppets princip: tron på människans förmåga att gestalta ett utopiskt tillstånd på jorden. Vad vi behöver är en radikal nystart, men inte i den futuristiska eller sovjetkommunistiska anda som ville bryta med historien, utan genom ett kritiskt förvaltande av densamma. Mårten Björk liknar i inledningen till boken Blochs vision vid berättelsen om Noaks ark – ett försök att rädda det som i den västerländska historien är värt att rädda och låta resten dränkas i vansinnets syndaflod. Vad vi behöver är en nyorientering som söker sin utgångspunkt i de ”hädangångna kulturer” ur vilka ”det Ena, det städse sökta,” höjer sig, ”den enda sanningen, det enda samvetet, den enda frälsningen”, kort sagt vi måste rädda det som förtjänar att räddas.
Citatet sätter fingret på något signifikativt för Bloch: tron på historiens inneboende men icke förverkligade möjligheter. Djupast inne i det mänskliga självet finns en kapacitet till utopiskt förverkligande som genom historien har kommit till uttryck i olika kulturer och civilisationer. Vi är som människoart visserligen alienerade från oss själva men genom filosofins försorger kan vi bli medvetna om denna transcendenta kvalitet och ledas till ett självmöte. Vi lever därmed i vad som inom kristen teologi brukar beskrivas som ett redan-ännu-inte: Guds rike är redan närvarande bland de heliga, men kommer att förverkligas i en eskatologisk framtid när, för att citera Paulus ”Gud blir allt i alla”. Marxisten Bloch värjer visserligen för det traditionella gudsbegreppet eftersom det har verkat passiviserande på människor genom historien, men detta innebär ingen vulgär ateism eller materialism. Tvärtom studerar Bloch genom sin excentriska idéhistoriska metod den västerländska kulturhistorien på ett sätt som inkluderar de fenomen som vi har vant oss att beskriva som religiösa.
Viljan att urskilja den utopiska andan i historien leder Bloch till att betrakta kulturella uttryck inom konst, arkitektur och musik. Dessa benämner han ”expressionsföremål”, mänskliga skapelser som på ett särskilt sätt uttrycker andens närvaro. Vad som framför allt utmärker dessa föremål är deras gränsöverskridande karaktär: de har förmågan att fånga betraktaren och föra denne till en ny existentiell och intellektuell position. Inom konst och arkitektur är det särskilt den gotiska ornamentiken, med dess sammanflätande former, löven, rankornas och träsnideriernas konstfärdighet, som är lämpad att leda till det sanna självmötet. Det är ”en märkvärdig utsmyckning” som ”breder ut sig över alla ytor och slingrar över väggarna, för att lösa upp dem”, en kulturyttring som inte bara bekräftar livet med sina etablerade maktordningar och rituella system utan också visar på en väg ut från detta liv. För den gotiska blicken är världen ingen objektsvärld som ska kartläggas, den är ett chiffer som genom träning kan tydas och därmed överskridas. Den gotiska konsten – tydligast manifesterad i kyrkorna – är en ”Noaks ark” som ”flyger Gud till mötes” och som för människan mot sitt verkliga jag: sin ”innersta gestalt.”
En särskild plats på denna ark har den klassiska musiken. Bloch ägnar ett långt och särskilt komplext kapitel åt musikens filosofi. Med utgångspunkt i musikhistorien strävar han efter att utforma vad han kallar en ”transcendental musikteori”, en musikalisk form som kan föra oss till mötet med det sanna självet. Särskilt 18- och 1900-talens musikaliska experiment lyfts fram som en ”sigillkategori” med särskild förmåga att förmedla utopins anda. Med kompositörer som Beethoven och Wagner – vilkas dynamiska och demoniska tendenser utmanade den borgerliga smaken och flyttade gränserna för det tänkbara – och senare Schönberg och Stravinskij, öppnades de musikaliska uttrycken upp för en instans som överskrider det innevarande. Detta är en profetisk och ”gammalkristen” impuls som bryter med de immanenta fenomenen, med naturen, jorden och stjärnornas dans och öppnar oss för ”ett helt annat ljus än dagens sol och ett på alla sätt mer djupgående ljusinbrott än den enbart natur- och världsförbundna sommaren.” Genom att vägra följa etablerade normer och mönster återskapar därmed den atonala formen en äldre religiös funktion hos musiken – den leder lyssnaren till förening med det transcendenta. Det är en musik som slår ut väggar, krossar kosmologiska tak och lagbundna begränsningar och bygger stegar ut i rymden. Det är nådens musik – den som bäst gestaltar den kristna idén om hur Gud kommer oss till mötes och omfamnar oss. Det är innerlighetens väg, som leder bort från det sociala fältet, bort från våra falska själv, mot den sanna existensform som vi ännu inte känner och som vi kan benämna ”Gud” eller ”det sanna självet”.
För den som kan sin idé- och teologihistoria låter talet om en inre förening med det gudomliga bekant. Bloch är öppen med sina referenser till den kristna mystiken (särskilt Augustinus och mäster Eckhart) när han drar upp linjerna för sin ”messiasmetafysik.” Gud är en obeskrivlig gåta, tillvarons hemlighet, som inte kan kodifieras i böcker, dogmer och lagsamlingar. Det är en ”svag Gud” som inte låter sig reduceras till ett objekt bland andra, föremål som vi kan begära och äga. Det är en dold Gud som ger upphov till barmhärtighetens kärlek, caritas, den som inte vill äga utan förenas med den Andre i broderlig omfamning. Det är berättelsen om ”godhetens och bönens kraft”, den som talar om ett ”tjänande för varandra” och ”uppfyllandet av det egna jaget med kärlek som församlingens och det mest universella självmötets ande”. Genom en sådan livshållning, vilken musiken och konsten kan hjälpa oss att upptäcka, konkretiseras utopins anda redan här och nu, i våra gemenskaper. Det är vi och ingen annan som måste omsätta den messianska metafysiken i en politisk verklighet, som inte är beroende av nationalstatens institutioner, och därmed skapa utopin, ”det filadelfiska riket”, på jorden.
Bloch kom senare att beskriva ”Utopins anda” som sin Sturm und Drang: passionerad, engagerad och patetisk (i ordets klassiska bemärkelse). Icke desto mindre ställer han en fråga som inte kan avfärdas och som handlar om det mödosamma tänkandet, det tänkande som vågar föreställa sig en bättre värld och framtid. Är det verkligen troligt att det högre utbildningsväsendet i framtiden kommer att rymma ett sådant tänkande? Om inte, behöver humanister och intellektuella börja fundera på hur de kan bygga den ark som kan rädda den utopiska andan från drunkningsdöden. Vilka ska annars forma intellektuella sammanhang vid sidan av de etablerade institutionerna? Vad Blochs filosofiska och teologiska tänkande manifesterar är att en sådan strategi (om den ska bli verksam) inte bara kan uppfattas som lönearbete utan som en kallelse. Att bygga arken kommer att ta tid, generera minimala eller inga inkomster, utesluta dyra konferenser och kräva ett hårt idealistiskt arbete som, åtminstone delvis, måste ske utanför den akademiska apparaten. Om vi inte gör detta kan vi heller inte vara förvånade om vi en dag upptäcker att vi lever i en utopi som är långt mer fasansfull än den dagens teknokrati omfattar.
Peter Karlsson är teolog och lektor i religionsvetenskap vid Högskolan i Jönköping.
Läs fler Helsidor i DN Kultur:
Astrid Seeberger: För Ljudmila Ulitskaja är bildning en väg till personlig frihet
Arne Melberg: Franz Kafka sökte frihet från den anonyma makten
