Med Donald Trump vid makten är även ords betydelse förhandlingsbara. Vad menar han egentligen när han säger att han ska ”bygga en mur” runt USA? Eller när han lovar att snabbt få slut på kriget mellan Ryssland och Ukraina?
Trumps anhängare säger att de tar honom på allvar, men inte uppfattar orden bokstavligt. Tvetydigheten är en del av Donald Trumps attraktionskraft. Det kan vara spännande – som att bli inbjuden till en exklusiv förhandling med Trump om hur verkligheten ska defineras. Det kan kännas som att välkomnas backstage i politikens dokusåpa för att bevittna när den verkliga meningen skapas.
Både amerikaner som är propalestinska och Israelvänner röstade på Trump, lika övertygande om att de kan sluta ett avtal med honom som gynnar den egna gruppen. Samtidigt begrundar makthavare i Moskva och Kiev hur de ska tolka Trumps löfte att få slut på den största konflikten i Europa sedan andra världskriget.
Donald Trump talar om ”America first” och att fred skapas av de starka. Men uppstår styrka bara för att USA påstår sig vara en vänskaplig beskyddare? Mer konkret skulle det kunna betyda att Ukraina garanteras skydd så att deras kärnkraftverk skyddas från ryska angrepp och därmed förhindrar en nukleär katastrof i världen. Eller är tanken bakom ”styrka” att Ukraina ska tvingas ge upp landområden?
I Moskva har ingen bråttom för att skapa fred. Putin tror att han vinner på slagfältet. Ekonomin är visserligen ansträngd – matpriserna ökar med nio procent i månaden och räntan ligger på över tjugo procent. Men det är inte riktigt kris än. De gamla vapen som kommer från Sovjeteran beräknas räcka till slutet av 2025. Det är möjligt att Putin kan lockas till förhandlingsbordet i början av nästa år, men samtidigt fortsätta kriget under större delen av året, med kraftiga attacker mot civila mål när förhandlingarna inte går som han vill.
Hur ska Trump förhålla sig till den taktiken? Ryssland har alltid krävt ett demilitariserat Ukraina under Kremls faktiska kontroll. Det finns rådgivare i Trumps krets som nog skulle gå med på det – särskilt om Rysslands militära samarbete med Kina kan begränsas. Men hur troligt är det att Putin offrar sin strategiska allians med Peking bara för att sluta ett tillfälligt avtal med USA? Bara att offra kontakterna med Iran kan tolkas som ett svagt resultat för Putin.
Men det är också möjligt att Putin ser Trumps krets som en amerikansk version av Kremls kleptokrati. Kanske kan en mystisk affärsman fås att bjuda astronomiska summor för att köpa några av Trumps golfbanor? Eller hjälpa Elon Musk att flyga till mars?
Och vad kan Ukraina erbjuda? I läckta anteckningar från Zelenskys möte med Trump före valet framhöll presidenten att landet sitter på en rad viktiga mineraler som USA saknar. Exempelvis titan, som används i allt från militärindustrin till sjukvården. Är det en tillräcklig morot för Trump?
Oavsett när striderna upphör är Ukrainas självständighet beroende av att landet är beväpnat till tänderna. Under de kommande två åren blir det svårt utan amerikanskt artilleri och militärtekniskt underhåll, framhåller experterna.
Trots att Trump sagt att han ska tvinga Ryssland och Ukraina till förhandlingsbordet finns en uppenbar risk att de han verkligen får förhandla med är EU och Storbritannien. Det är vi som kan erbjuda något intressant: handelsfördelar för USA. Ökade militärutgifter i Nato. Större politiskt tryck på Iran. Fredsbevarande styrkor i Ukraina. Hjälp i det förväntade handelskriget med Kina.
Om EU och Storbritannien lägger beslag på de hundratals miljarder euro av ryska statliga tillgångar som frysts i Euroclear – pengar som Putin för länge sedan har gett upp – kan Europa erbjuda seriös finansiering. Då behöver inte Trump punga ut med pengarna. Europa kan köpa vapnen. USA kan till och med göra en taktisk vinst genom att säkra freden. Han kan skryta om hur han fick de europeiska parasiterna att skärpa sig. Och vederlägga kritikerna som anser att det är fel att köra med nationens traditionella allierade och sätta ”America first”.
Det finns också en större dynamik här som Trump måste förhålla sig till. Under det senaste året har jag samarbetat med amerikanska sociologer för att kartlägga hur amerikaner, särskilt republikaner, ser på USA:s roll i världen. Vi fann att många önskade ett mer isolationistiskt USA. Mycket få eftersträvade en internationell världsordning baserad på rättsliga lagar och regler. Men många medgav samtidigt att USA måste samarbeta med den övriga världen – om inte annat för sin egen ekonomiska och fysiska säkerhet.
Människor vet att USA är beroende av fria handelsvägar för allt från mat och bilar till försvar, teknologi och mediciner. De vet att USA inte kan producera allt själva. De uppfattade att fientliga nationer som Ryssland och Kina vill göra USA beroende av dem genom att kontrollera handelsvägar och teknologi. De känner att de inte längre har sitt öde i egna händer. Och de vill inte ta order från andra.
Där finns den underliggande oron som Amerikas allierade måste hålla i åtanke när de förhandlar. Och det måste även Donald Trump göra. Många demokrater känner för övrigt samma oro.
Går det att skapa en gemensam säkerhetsplan som gagnar oss alla? Och inbegriper Ukrainas självständighet? Kan den dessutom stärka våra sargade ekonomier?
I en tid när ordens betydelse ifrågasätts och de internationella relationerna skakas om i grunden – när begrepp som säkerhet, styrka och allianser blir allt mer flytande – har vi också möjligheten att skänka dem en ny och stabilare mening.
Övers. från engelska: Jan Eklund
Peter Pomerantsev är författare och journalist. Född i Ukraina, uppvuxen i London, bor just nu i USA. Hans senaste bok ”Att vinna ett informationskrig” gavs ut i oktober på Ordfront.
