”Det vi ser…och hur vi framstår…är bara en dröm. En dröm inuti en dröm”.
Ett citat av Edgar Allan Poe sätter stämningen redan i inledningen. Vem det är som drömmer? Det får vi aldrig veta. Lika lite som vi får reda på vart de fyra internatskoleflickorna egentligen tar vägen den där dåsiga eftermiddagen när de lämnar sina klasskamrater under en skolutflykt och låter sig uppslukas av ett berg.
Den knappt trettioårige regissören Peter Weir blev besatt när han läste Joan Lindsays 60-talsroman ”Picnic at Hanging Rock”, vars handling är noggrant daterad till alla hjärtans dag år 1900. En sommarlunch arrangerades med den ärevördiga författaren, men innan mötet varnades Weir av Lindsays entourage: han fick absolut inte fråga om historien var sann. Ändå kunde han inte låta bli. ”Jag trodde att jag behövde veta det för att kunna göra filmen”, berättar Weir i en intervju som finns på Youtube. Lindsay fräste: ”Fråga mig ALDRIG det igen!” Trots detta gav hon till slut sin tillåtelse. Och Weir fick med sin genombrottsfilm det han i själva verket strävat efter: en berättelse utan ett konventionellt slut.
Oavsett om detta är en sann historia eller ett smart pr-trick, så var det oerhört lyckat. Det gåtfulla försvinnandet är så laddat med underliga detaljer att det känns som om det måste ha hänt i verkligheten. Detta är ett av många element som får dramat att liksom vibrera av oförlöst mystik.
Weir har också berättat att han var mycket osäker på om biopubliken skulle acceptera en film som slutar med ett frågetecken. Men modet betalade sig. ”Picnic at Hanging Rock” – eller ”Utflykt i det okända” som den talande nog kom att heta i Sverige – satte för första gången Australien på den internationella filmkartan.
Den drömmande inledningen, en vacker morgon på flickskolan Appleyard College i delstaten Victoria, är präglad av svärmerier och förhoppningar. En orgie i vita spetsklänningar, romantiska utbyten av ritade kort med hjärtan och överdådiga blomsterarrangemang i varje hörn. I en ljuvlig och sinnlig scen bildar flickorna ett tåg där de hjälper varandra med att snöra korsetterna. Den sedan länge planerade dagsutflykten till traktens spännande bergsmassiv hägrar.
Skolans vackra drottning Miranda – en ”Botticelli-ängel”, enligt franskfröken mademoiselle Poitiers – ger sin föräldralösa beundrarinna Sarah ett märklig förebådande råd. ”Du måste lära dig att älska någon annan, jag kommer inte att vara kvar här länge till”.
Miranda blir sannspådd. Hon kommer aldrig tillbaka. Väl framme vid berget leder hon några kamrater upp mot den mörka toppen. I filmens centrala och oförglömliga scen tar de dröjande av sig sina tjocka svarta strumpor och klumpiga kängor. De tittar med avstånd i blick ner i dalen där resten av eleverna ligger utspridda i gräset.
Efter en stunds vila i den stekande solen reser sig de bergtagna flickorna upp som en liten trupp sömngångare och försvinner in i en skugga i klippkammen. Efterspelet blir aldrig lika magiskt, även om mystiken håller spänningen vid liv. En ung man som mött flickorna på en stig innan de försvann, kan inte sluta leta. Skolan drabbas förstås av kris. Rektorn med den tokiga frisyren går in i ett spritdimmigt förnekelsestadium.
De märkliga vittnesmålen kring det gåtfulla försvinnandet är minst sagt fantasifulla. Någon tycker sig ha sett naturkunskapsläraren springa efter flickorna i bara mässingen (!). Även hon tycks gå upp i rök. En av de försvunna eleverna återfinns efter fem dagar, som utspottad av berget. Medvetslös, men oskadd och orörd så när som på att hennes korsett är borta.
”Picnic at Hanging Rock” har tolkats på många olika sätt. Ett flickuppror mot viktorianismens spetsklädda bojor, en postkolonial uppgörelse (bergstoppen Hanging Rock är en helig plats för ursprungsbefolkningen), en spegling av aboriginernas ”drömspår” eller ”sånglinjer” som länkar samman tid, landskap och berättelser på ett icke-linjärt sätt.
Weirs sekelskiftesdröm som krockar med störig, sjuttiotalistisk panflöjtmusik fortsätter lämna spår efter sig. Man ser dem i Sofia Coppolas samtida flickklassiker ”Virgin suicides” och senast i Cannes-sensationen ”Sound of falling” där den tyska regissören Mascha Schilinski låter fyra generationer kvinnor glida in och ut ur tiden.
Mitt 13-åriga jag lät mig uppslukas av atmosfären i filmen, av flykten från samtiden, av kraven på att bli kvinna. Ibland känns det som om jag är kvar där än, att den filmiska drömmen också är min.
Så blev ”Gökboet” en av tidernas galnaste biosuccéer
