SVT:s ”Aktuellt” inledde sin 21-sändning i onsdags med två frågor, som numera närmast har en retorisk karaktär. Programledaren Nike Nylander formulerade dem så här: ”Är USA på Ukrainas eller Rysslands sida och är det så att Trump helt enkelt gillar Putin mer än Zelenskyj?”
Realism är en bättre vägvisare än hopp, så därför är det lika bra att säga som det är.
Trump tänker i första hand på sina egna intressen, i andra hand på sin familjs och i tredje hand USA:s. Om listan är längre än så kan vi vara helt säkra på att Ukraina inte står på den.
Trump gillar på motsvarande sätt framför allt sig själv, därefter personer som han betraktar som jämlika. President Zelenskyj ingår definitivt inte i den senare kategorin. Han är långt under vad Trump ser som rätt status. Och värst av allt: han fortsätter att stå i vägen för den ”deal” om Ukraina som USA försöker uppnå med Ryssland.
Det betyder inte att Putin och Trump har samma drivkrafter, bara för att båda föraktar demokratin och ser ett svagt och splittrat Europa som ett mål i sig.
Båda föraktar demokratin och ser ett svagt och splittrat Europa som ett mål i sig
Rysslandsexperten Fiona Hill, som i många år rådgav den amerikanska regeringen, har förmodligen rätt när hon påpekar att Rysslands invasion av Ukraina bottnar i en föreställning om rysk storhet och historiska anspråk. Putin ser sig som en arvtagare till härskare som Peter den store och Katarina den stora. Han är fixerad vid historien och tolkar om det förgångna för att rättfärdiga övergrepp i dag. Han är mycket låst i sina positioner och rädd för att tappa ansiktet.
Trump, å sin sida, bryr sig mest om status och maktrelationer. Det är nuet som räknas. Han jagar snabba avtal, personlig ära och privat rikedom.
Ord är redskap för att uppnå Trumps mål. De behöver inte ha någon koppling till verkligheten. Och smicker är vad presidenten uppskattar. Därför är det knappast förvånande att hans så kallade fredsmäklare, fastighetsmagnaten Steve Witkoff, kallar Putin för en ”humanitär ledare”.
När olika EU- och Natoföreträdare gör våld på sin värdighet för att tacka Trump och uttrycka respekt under möten, så bottnar det i denna insikt: en fullblodsnarcissist styr världens mäktigaste nation. Man ska visa ”tacksamhet”, som vicepresident JD Vance instruerade Zelenskyj förra året under den ökända konfrontationen i Vita huset.
Men vad Europa fortfarande underskattar är att det inte bara handlar om att hantera en megalomans humör.
Sanningen är att centrala delar av Trumpsfären, precis som Ryssland, önskar en permanent försvagning av europeiskt samarbete. Detta syns tydligast i den amerikanska administrationens nationella säkerhetsstrategi, där EU öppet kritiseras.
Ryssland är självt kraftigt försvagat och fungerar i praktiken som en gigantisk råvarubas för Kina. Kriget är extremt kostsamt för landet, men övergången till en normal ekonomi riskerar att framkalla en kollaps.
USA ser detta och verkar försöka använda Ryssland som en nyttig bricka för att hålla européer i schack. Europa ska inte ha någon egen förmåga utan vara kraftigt beroende av USA – både för hjälp med säkerhet och för att trygga sin energiförsörjning. Även efter ett så kallat fredsavtal. Höjden av geopolitisk cynism vore om USA lyckades importera billig rysk energi för att sedan sälja den vidare till ett desperat Europa – med god vinst.
Kina gör redan detta på världsmarknaden, vilket påminner om att den stora rivaliteten i världen står mellan USA och Kina.
Kina har grepp om Ryssland och skulle kunna pressa Putin till eftergifter. Men hittills har kriget gynnat Kinas intressen: USA och Europa har splittrats, Moskva har blivit ännu mer beroende av Peking och kriget har spätt på konflikterna i Mellanöstern, där USA nu kört fast och dräneras på resurser.
För Ukraina däremot är kriget inte en cynisk geopolitisk kalkyl. Det är en fråga om överlevnad. Alternativet är fasansfullt.
För Europa är konfliktens utgång också existentiell, eftersom Ukraina i praktiken kommit att bli vårt viktigaste försvar. Faller Ukraina, faller också en avgörande skyddsmur för hela EU.
Faller Ukraina, faller också en avgörande skyddsmur för hela EU
Det viktigaste Europa kan göra är därför att hjälpa Ukraina med de resurser som krävs för att hålla Ryssland stången.
Många fruktar vad som sker med det ekonomiska stödet till Ukraina om Le Pen vinner presidentvalet i Frankrike nästa vår. Det finns skäl till oro, men Frankrikes problem är att man själv har stora ekonomiska svårigheter. Sett till landets storlek ger man mindre stöd till Ukraina än många andra.
Samtliga EU-länder behöver ge betydligt mer, inklusive Sverige som redan ger mer än de flesta. Och det handlar om stöd på alla fronter: ekonomiskt, militärt, civilt.
Vårt grannland Norge håller som vanligt fina fredskonferenser och delar ut priser, men låter skenande olje- och gaspriser fylla på den redan gigantiska oljefonden.
Det är tragiskt. Vad ska landet med sin enorma förmögenhet till om kriget förflyttar sig västerut? Om freden i Norden på allvar hotas? Hela tänkandet bygger på att vi i vår del av världen lever i en evig fredstid, där det enda vi behöver planera för långsiktigt är en behaglig tillvaro som pensionärer.
Men vi vet att USA föredrar Ryssland framför Ukraina. Vi vet att Trump föredrar Putin framför Zelenskyj.
Vi är inte längre åskådare till kriser och krig någon annanstans långt borta, utan i högsta grad berörda själva.
Det är dags att börja agera därefter.