Hur gick det egentligen med den tyska återföreningen 1990? Eller bättre formulerat: Hur går det egentligen med den tyska återföreningen i dag? Oftast betraktas den ju snarare som en process, än som en händelse.
Två tredjedelar av dagens östtyskar uppger att de känner sig som andra klassens medborgare
Några fakta: En årslön i dagens öst är genomsnittligen 20 procent lägre än i väst. Östtyska hushåll är inte ens hälften så förmögna som västtyska. Östtyskarna utgör omkring 20 procent av Tysklands befolkning, men innehar bara 12 procent av chefsposterna i samhället. Två tredjedelar av dagens östtyskar uppger att de känner sig som andra klassens medborgare.
Det går, med andra ord, inte särskilt bra.
I 35 års tid har politiker från olika partier och regeringar föresatt sig att utjämna skillnaderna mellan öst och väst. I dag talar de gärna om återföreningen som ”ofullständig”, om att öst- och västtyskarna ännu inte kan ”möta varandra i ögonhöjd”, och om ett långsiktigt åtagande som fortfarande måste ”fullbordas”.
Vid det här laget har somliga förlorat tålamodet. Förbittringen gror.
För snart tre år sedan gav den östtyske litteraturvetaren Dirk Oschmann frustrationen fritt utlopp i stridsskriften ”Der Osten. Eine westdeutsche Erfindung”, nu utgiven på svenska med titeln ”Muren som inte föll. Tankar om Tysklands tudelning” (övers. Ulrika Junker Miranda, Karneval förlag).
Boken är ett ursinnigt angrepp på de västtyska eliterna. Den är en elektrisk urladdning som konsekvens av all uppdämd besvikelse och irritation över att det tyska enandet aldrig växte sig riktigt starkt.
Till stor del framstår det som ett stilistiskt haveri. Boken består av plumpa överdrifter, otaliga upprepningar, och ett överflöd av kursiveringar, som när de förlorat sin kraft kompletteras av betoningar i versaler.
Ett hastverk skrivet i affekt, alltså? Ska vi tro Oschmann själv är stilen faktiskt ett strategiskt val. ”Jag säger ingenting nytt, men jag säger det förhoppningsvis mer argsint och frispråkigt”, framhärdar han.
Det är förstås inte vackert. Men det är effektivt. Bokens genomslag är kolossalt och när vi så småningom summerar 2020-talet kommer den tveklöst att räknas till en av årtiondets mest inflytelserika böcker i den tyskspråkiga världen.
Andra akademiker har känt sig nödgade att kasta sig ut i debatten med egna skrifter som svar på Oschmanns hätska utfall. 2024 utkom den östtyske historikern Ilko-Sascha Kowalczuk med boken ”Freiheitsschock. Eine andere Geschichte Ostdeutschlands von 1989 bis heute”. Budskapet fick somliga att kalla honom för en ”anti-Oschmann”.
Bara en liten minoritet av östtyskarna deltog i den fredliga revolution som föranledde murens fall 1989. Livet som sedan väntade dem innebar en ”frihetschock”
Till skillnad från Oschmann riktar Kowalczuk nämligen sitt anklagande finger mot öst. Östtyskarna borde ta sitt ansvar, klä av sig sin offerkofta, och en gång för alla göra upp med DDR-diktaturen. Han betonar: bara en liten minoritet av östtyskarna deltog i den fredliga revolution som föranledde murens fall 1989. Livet som sedan väntade dem innebar en ”frihetschock”. De har fortfarande mycket att lära innan de integrerats i väst.
Men medan perspektivet är det motsatta är hans tonträff intressant nog ett eko av Oschmann. Inte heller Kowalczuk gör anspråk på att tillföra diskussionen något nytt (trots att hans bok alltså redan i undertiteln lovar att berätta en annan historia om Östtysklands utveckling sedan 1989).
Han skriver: ”Allt är sedan länge redan sagt. Ändå var det viktigt för mig att upprepa det. Jag är nämligen rasande, förbannat rasande. På samma sätt som man inte ska gå och handla när man är hungrig, ska man heller inte skriva en bok när man är rasande. Men dessa principer gör mig, i likhet med många andra, detsamma.”
Här uppstår en ny sorts tvekamp. Och det som trots allt gör Oschmanns och Kowalczuks debattinlägg nydanande är inte innehållet, utan just själva stilen. De tävlar inte med sina bästa, mest välformulerade argument. De tävlar om vem som kan skrika högst.
Mot den bakgrunden har det uppstått ett tillfälle för mer behärskade personligheter att träda in i debatten. Det råkar också vara en roll som den östtyske sociologen Steffen Mau sedan tidigare gärna iklätt sig. Även han utkom 2024 med en bok som i viss grad kan läsas som en replik på Dirk Oschmann. I ”Ungleich vereint. Warum der Osten anders bleibt” tillämpar han en mer analytisk ansats för att förstå den östtyska utvecklingen sedan murens fall.
Mau avfärdar 90-talets naiva förväntningar om ett sammansmält Tyskland på medellång sikt. I dag ser han få tecken på att öst och väst närmar sig varandra. Tvärtom håller befintliga olikheter på att befästas.
Han dristar sig till att förorda ett demokratiskt experiment i form av införandet av östtyska medborgarråd – inget ämne engagerar väl samtidens tänkare så som ytterhögerns framväxt och demokratins kris – men i övrigt verkar det inte finnas mycket att göra. Den socioekonomiska ojämlikheten lär bestå. Så även de demografiska skillnaderna. Lika bra att inse faktum.
Det må vara en realistisk analys, men påminner om defaitism.
Är då Dirk Oschmanns och Ilko-Sascha Kowalczuks heta temperament en konsekvens av att de, olikt Steffen Mau, tror på att förändring fortfarande är möjlig? Vid en första anblick kan det verka så; om vi bara anstränger oss lite till så kan Tyskland äntligen bli ett enat land.
Men nej. Oschmann betraktar de materiella obalanserna mellan öst och väst som ”helt irreparabla”. Så talar förstås inte den som tror på förändring. Så talar den som redan har gett upp.
Varken politiken eller den offentliga debatten framstår som arenor med reella möjligheter att påverka samhällslivet
Kowalczuk uttrycker en likartad vanmakt. I en häpnadsväckande passage beskriver han sin egen bok som ”meningslös”. Han tillägger: ”De som borde förstå den kommer inte att ta den till sig. Och de som tar den till sig känner redan till allt jag skriver.”
Är det något som utmärker den samtida diskussionen om den tyska återföreningen och dess följdverkningar så är det just detta: uppgivenheten. Varken politiken eller den offentliga debatten framstår som arenor med reella möjligheter att påverka samhällslivet.
Det är en attityd som sedan länge genomsyrat västerländska samhällen, fast i andra former. Tågen ställs in, broarna störtar samman – går det ens att göra något åt saken? Förmodligen inte. För dyrt, för krångligt. Samhällsbyggena nådde redan för decennier sedan sina slutmål. Inget mer finns att uppnå.
Men fantasilösheten kan förstås angripas. I amerikansk debatt är det just vad Ezra Klein och Derek Thompson gör i boken ”Abundance”, där framtidsvisionen gör storartad återkomst.
Den sortens optimism saknas i debattinläggen om det tyska enandet. För oavsett om de är kyligt nyanserade eller eldigt konfronterande så bygger de alla på en resignerad insikt om att den tyska återföreningen inte genomförts mer än till hälften – och att den sannolikt heller aldrig kommer att fullbordas.
Läs mer:
Historien spökar i ett Tyskland som jagar efter en ny identitet
