Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
När Chiles exdiktator Augusto Pinochet arresterades i London i oktober 1998 befann jag mig på en folkhögskola i Dalarna för en uppläsning. Jag minns hur stämningen i rummet blev lättad, nästan lite uppsluppen. Ingen i rummet hade, vad jag vet, chilensk bakgrund; ändå kände alla att det angick oss. Det var en fläkt av möjlig rättvisa som blåste genom salen. Vad vi inte visste var att liknande scener just då utspelade sig över hela världen. Samma lättnad, i så många rum.
Pinochet hade rest till London för att genomgå en mindre ryggoperation – och shoppa på Harrods. Då han haft goda kontakter med Margaret Thatcher kändes det säkert, även om premiärministern nu hette Tony Blair. Men Pinochet skulle komma att hållas kvar i London fram tills i mars 2000, medan advokater från flera länder diskuterade vad han kunde ställas till svars för – och hur. Åtalet hade väckts av den spanske åklagaren Baltasar Garzón och gällde framför allt de medborgare i Spanien och USA som mördats och torterats av arméns hemliga säkerhetstjänst DINA.
En av de unga jurister som figurerade i utkanten av fallet var experten på internationell rätt Philippe Sands, som tackade nej till att ingå i Pinochets försvar (hans fru hade i så fall tagit ut skilsmässa) men senare representerade Human Rights Watch under rättegången. Sands, i dag professor vid London University College, har under åren arbetat vid internationella domstolar som ICC och ICJ och varit ordförande för engelska Pen.
Känd för en läsande allmänhet blev han med sin bok ”Vägen till Nürnberg” (2016). Det var en lysande och gripande genomgång av hur Förintelsen ledde till insikten om behovet av internationell rättskipning, liksom hur den polskjudiske juristen Raphael Lemkin myntade själva ordet ”genocide” för att täcka in ett brott som tidigare inte haft något namn. Historien hade kopplingar till Sands egen familj – hans morfar Leon hade lyckats fly undan nazisternas folkmord, men sett större delen av sin släkt gå under.
Vid sidan av diktatorn finns här också en annan huvudperson, SS-generalen Walther Rauff (1906–84)
När Sands tar sig an processen mot Pinochet är det åter med ett sådant dubbelt motiv. Vid sidan av diktatorn finns här också en annan huvudperson, SS-generalen Walther Rauff (1906–84). Denne var stationerad i såväl Tunisien och Italien, med uppgift att organisera deportationer av den judiska befolkningen. Men för eftervärlden är han mest känd som konstruktören av de lastbilar där avgasrören leddes in i ett slutet lastutrymme där fångar låstes in.
Efter kriget flydde Rauff till Syrien, där han var en av de tyska krigsförbrytare som var med om att bygga upp dess hemliga polis. Sedan fortsatte han, precis som andra efterlysta nazister, till Chile längs den ”råttlinje” Sands också skrivit om. Såsom av en händelse blir han under en tid i Ecuador bekant med en yngre chilensk officer, Augusto Pinochet, som råder honom att söka sig till Chile. Där hamnar han slutligen i Patagonien, med Sands ord ”omgiven av pingviner”, som chef för en fabrik där man konserverar krabbkött. Vilket ska visa sig vara makabert användbart.
De två männens kontakter flätas successivt samman. Dels genom ett ”rättegångsdrama” som i detalj följer turerna kring åtalet mot Pinochet, tills denne på grund av ”hälsoskäl” tillåts återvända till Chile. Dels i en rafflande och med tiden alltmer obehaglig historia där vi följer Sands i Chile, på jakt efter spåren av Rauff. Hur inblandad var denne i tortyren och morden efter Pinochets kupp i september 1973?
Ju mer Sands gräver, desto tydligare blir det att Rauff och andra gamla nazister kallats in för att bidra med sin ”expertis” kring sådant som tortyr och massavrättanden
Till en början verkar han ha varit en perifer gestalt. Men ju mer Sands gräver, desto tydligare blir det att Rauff och andra gamla nazister kallats in för att bidra med sin ”expertis” kring sådant som tortyr och massavrättanden. Liksom i konstruktionen av det renodlade koncentrationslägret på ön Isla Dawson i Patagonien, byggt efter tysk förebild.
Sands är jurist och lägger fram sin historia som ett vattentätt åtal, där han metodiskt – en del skulle säga pedantiskt – bygger sin anklagelseakt, bevis för bevis. Längs vägen stannar han också vid de avtryck en sådan som Rauff lämnat efter sig även i litteraturen. Roberto Bolanos roman ”Om natten i Chile” får ytterligare en klangbotten. Det gäller även Bruce Chatwins ”I Patagonien”.
”Att den mannen förstår sig på skåpbilar går inte att förneka”, skrev Pablo Neruda om Rauff. En av säkerhetstjänsten DINA:s täckmantlar var olika fiskfabriker, med en flotta av kylbilar som fraktade fångar och de mördades kroppar till anläggningar där de kremerades – eller, vilket Sands beskriver som trovärdigt, maldes ned till fiskmjöl. En av hjärnorna bakom operationen var enligt Sands Walther Rauff, tillsammans med andra ”exilnazister” kring kolonin ”Colonia Dignidad”.
Sands belägger att Rauff tidvis var på plats i det tortyrcenter i Santiago som gett boken dess namn, med adressen Londres 38. Nazismens terror gick sömlöst över i generalernas diktatur. Med stöd av politiker som Henry Kissinger, vilken som ung deltagit i jakten just på den förrymde krigsförbrytaren Walther Rauff. Och en avlägsen släkting till Sands visar sig under kriget ha mördats i en av Rauffs avgastruckar.
Som Sands visar ledde rättegången faktiskt till att immuniteten för de krigsförbrytare som också är statschefer försvagades radikalt.
”Tror du på rättvisan?” frågar en av de överlevande Sands intervjuar. Han svarar att den kommer med ”ojämna leveranser”. Om det är något denna ytterst läsvärda bok hamrar hem så är det att en sådan tro är lika nödvändig som ofrånkomlig. Att Pinochet släpptes var ett bakslag. Men som Sands visar ledde rättegången mot honom faktiskt till att immuniteten för de krigsförbrytare som också är statschefer försvagades radikalt. Ett litet, omärkligt steg i taget, tycks Sands säga, kan historiens båge ändå böjas mot rättvisa.
Det är i dagsläget en närmast omöjlig tro. Men Sands konstfärdigt sammanflätade historia om Rauff och Pinochet formar sig till ett vittnesmål om den internationella rättvisans absoluta nödvändighet. Med Timothy Snyders ord: ”försvara institutionerna!” Det är det moralens ångestvrål som stiger ur Sands elegant nedtonade prosa.
Läs fler texter av Ola Larsmo och andra av DN:s bokrecensioner
