Platon visste hur politiska skojare lurar folket

Vissa blev stötta när Socialdemokraterna i november lanserade röda MAGDA-kepsar som påminner om Donald Trumps, men själv blev jag glad. Rimlig mittenpolitik sys ihop med bråkig nationalism – festligt!

Här finns också en politisk poäng, då Magdalena Andersson inför nästa val pekat ut Sverigedemokraterna som huvudmotståndare. SD ”hotar grunderna i vår demokrati”.

Samtidigt bjuder plagget in till en jämförelse mellan rörelserna. Den ena vill signalera kompetens, den andra folklig vrede. Men hur olika är de egentligen?

Plötsligt börjar Platon, som skrivit mycket om denna kontrast, snegla på mig från bokhyllan. Som fattig humaniorastudent blev jag chockerad när jag läste hur mycket han föraktade ”jämlikhetsivrare” som mig.

”Från dag till dag ger han efter för första bästa begär som dyker upp. En dag berusar han sig på vin och flöjtspel, nästa dag dricker han vatten och fastar, än gymnastiserar han, än slöar han och struntar i allt, än ser det ut som han håller på med filosofi.” (övers. Jan Stolpe).

Han fångade mig i detalj. Men åren går, och nu har Donald Trump vunnit ett andra val i USA med löften om att rensa upp i städernas eliter. ”Det här kommer att skrivas in i historien som dagen när det amerikanska folket tog tillbaka kontrollen över sitt land”, dundrade han i segertalet.

Platon verkade plötsligt ha en poäng. Nog kan vi luras av skojare, precis som han varnade? För att förstå varför han var så skeptisk mot att låta folket styra läser jag nya boken ”Platon: En biografi” av Robin Waterfield.

Det är svårt att skriva biografi om någon som vi vet så lite om, annat än att han gick upp tidigt och ”uppskattade […] oliver”. Inte för inte avfärdades en 1800-talsbiografi av en samtida hellenist som ”Platon för hembiträden”. Men genom att hålla sig till det belagda lyckas Waterfield göra Platons misstänksamhet mot demokratin begriplig. Som ung får han nämligen se den retoriskt skickliga atenska statsmannen Alcibiades driva deras gemensamma hemstad Aten i fördärvet.

Den unge Platon drar slutsatsen att obildade politiker är livfarliga

Alcibiades är en ung sprätt som älskar att kappköra med hästburen stridsvagn, en elitsport som på den tiden antyder ohämmade maktbegär. Och genom eldiga tal övertalar han medborgarna om att år 415 före vår tid inleda en våghalsig attack mot det stenrika Sicilien.

Så en dag sätter sig en man hos en barberare i Aten och berättar om en katastrofal krigsinsats vid en fjärran ö. Enligt historikern Plutarchos är det så atenarna får höra den bittra sanningen om expeditionen.

Stadens rikaste blir rasande, inte minst då de nu förväntas punga ut ännu mer för att bygga upp militären igen. Nu inleder de en kamp mot folkstyret, som slutar med att Aten besegras av Sparta och styrs av de ”30 tyrannerna”. Den unge Platon drar slutsatsen att obildade politiker är livsfarliga, inte minst när de eldas upp av idiotiska folkmassor. I den bästa av världar styr i stället de dugligaste.

Platon och Sokrates hade dessutom band till detta auktoritära quislingstyre, som de gav ideologisk täckning för, vilket troligen är varför den senare dömdes till döden. (Vilket antidemokratiska filosofilärare sedan dess bisarrt nog beskrivit som historiens främsta justitiemord.)

Den atenska konflikten mellan demokrati och elitstyre används ibland för att förstå vår tid.

Obildade uppviglare från ytterkanterna sägs locka väljare med snabba lösningar, medan högutbildade teknokrater i politikens mitt manar till lugn. Enligt detta synsätt står populister, med anspråk på att representera vanligt folk, mot teknokrater, som styr med det mångsidiga kunnande (techne) som Platon höll så högt.

Det räcker med en snabb utblick i världen för att se att uppdelningen inte håller. Som Christopher Bickerton skriver i boken ”Technopopulism” (2021) utesluter strategierna inte varandra. Överallt växer nu bullriga expertrörelser fram, i stil med den argentinska motorsågsekonomen Javier Milei, som har som gemensamt mål att gröpa ur politikens reglerande mitt.

Bland måltavlorna finns inte bara de näsvisa myndigheter som granskar arbetsmiljö, kemiskt avfall eller ekonomisk brottslighet, utan även de traditionella folkrörelserna. Teknopopulisterna vet nämligen bäst själva, både vad folket egentligen tycker, och hur man egentligen sköter ekonomin. Alla mellanhänder är överflödiga.

Därmed står även demokratin i vägen, åtminstone som vi har känt den i Sverige. Från att ha byggt makten nedifrån via folkrörelser – från fackförbund till församlingar – har politikerna nu gått över till folkliga gester som dalahästar och djävulstecken. Teknopopulisterna vill nämligen inte ha aktiva medborgare, utan politiska konsumenter som lajkar deras innehåll.

Bakom ryggen på Platon har alltså oligarkerna och populisterna blivit älskare

Bakom ryggen på Platon har alltså oligarkerna och populisterna blivit älskare. Vi behöver inte ens resa över Atlanten för att hitta exempel, för efter fyra år vid makten har de tidigare järnrörsviftande Sverigedemokraterna blivit en elitrörelse som alla andra, som med tekniska argument lydigt försvarar koncernskolor och privata vårdkliniker i innerstan.

Rörelsen kring Magdalena Andersson är dock inte den motpol som hon påstår – utan en variant på samma logik. I stället för att lyssna på arbetarrörelsens böner om jätteinvesteringar, har man slutit avtal med Moderaterna om fortsatt stram finanspolitik – samtidigt som man röstar lika som regeringen om migration och brottslighet. Allt som återstår för denna konservativa socialdemokrati är att kulturkriga om woke, rosévin och otrohet, numera i samma kepsar som den bullriga folkhop de varnar för.

Så vad kan Platon lära oss, i en tid när expertis inte längre motstår demagogin, och när tyranniet gläntar på dörren?

Kanske att inget varar för evigt. I ”Staten” beskriver tänkaren hur alltför stor ojämlikhet gör att de finaste familjerna blir ”fullständigt tygellösa”, medan de som som är skuldsatta eller har ”fråntagits sin medborgarrätt” nu ”drömmer om revolution.”

Platon fångar väl den hybris som får alla styren att slå över i sin motsats – en insikt lika skrämmande som den är hoppfull.

Läs fler texter av Leonidas Aretakis och andra av DN:s bokrecensioner