Till mina tidigaste minnen i livet hör Vecko-Journalen på bordet hemma i vardagsrummet. Avmätt sepiabruna bilder på märkvärdiga människor, påfallande många av dem kungliga. Särskilt lillprins Carl Gustaf väckte mitt intresse, det var något med honom där han lekte vid Haga slott som kändes välbekant, vi var precis jämngamla, ljuslockiga och yngst i en stor barnaskara – och påminde inte hans mamma lite, lite avlägset om min?
Som boomers har vi sedan delat vår stund på jorden, fast vi rest i skilda kupéer och klasser. Våra förstfödda döttrar råkar även de vara av samma årskull och tre barn fick vi – ett tag hade vi båda åtta barnbarn också, fast han slog mig just med ett nionde.
Där upphör likheterna, till stora delar även mitt personliga intresse – poängen är att han ändå alltid funnits kvar någonstans i blickfältet, likt en trollskärva i ögat som jag delar med miljontals landsmän.
Kungen och vi.
Det är ju ingen roll han valt, den har snörts på honom ungefär som när man förr deformerade fina damers fötter i Kina. Å andra sidan har vi undersåtar inte valt vår heller, den råkar bara vara en följd av olika historiska nycker.
Det är en besynnerlig konstruktion, den moderna monarkin, och den formar sina aktörer. Den Carl XVI Gustaf som vi ser i dag är resultatet av konstitutionens och offentlighetens förvandlingar under seklet som gått. I den så kallade Torekovskompromissen 1974 berövades kungen all politisk makt, monarkin reducerades till ”en plym”, som Olof Palme sa, och man kunde möjligen anta att intresset för kungahuset därmed skulle sjunka som en sten.
Så gick det som vi vet inte.
Dess popularitet, särskilt kungens egen, har visserligen krängt betänkligt beroende på hur väl han levt upp till följarnas förväntningar – men stödet för själva monarkin är numera massivt. Bara någon tiondel av svenskarna lär föredra republik. Så något måste han, och hovet, ha gjort rätt.
Om mitt engagemang för figuranterna i dockskåpet runt tronen varit svalt genom åren så har kulturjournalisten och författaren Åsa Linderborgs varit desto större. Knappast självklart, eftersom hon är en övertygad socialist och antimonarkist. Men hon växte upp i en miljö där kungligheterna var ett stående samtalsämne; hur de såg ut, vad de hade på sig och gjorde, deras privilegier, hur släktbanden gick och vilka de möjliga gemålerna kunde tänkas bli.
Trollskärvan satte sig djupt, så pass att hon häromåret gjorde en hel dokumentärserie i ämnet för tv, ”Kungen med två ansikten”, och nu följer hon upp den med en bok, tung som ett kungligt kraschanband men med den vanvördiga titeln ”Tjabo. En biografi”.
Och den är mer än bara en biografi, den tecknar en tidslinje över kungahuset ända från 1920-talet fram till i dag och tar ett större grepp på monarkin: konstitutionen, kungens samhällsroll, kungahus i andra länder – men mest vill den visa hur kungen och hans roll konstruerats i offentligheten.
De högar av veckotidningar som Linderborg plöjt igenom har sedan länge förlorat sitt sagoskimmer
Ett på många sätt lovvärt projekt, att boken är den första i sitt slag är om något ett bevis för att frågan om den svenska monarkin sällan tas riktigt på allvar. Åsa Linderborg har kunskapen som krävs, och hennes på en gång intresserade och respektlösa hållning är en lovande utgångspunkt.
Men någon bladvändare blir det aldrig. Att år för år följa kungens liv genom barndom och utbildning, militärtjänst och kröning, partyn och giftermål, senare i rollen som familjefar och åldrande monark är tvärtom anmärkningsvärt segt, och skälet sammanfaller ironiskt nog med den avlövade monarkins kärnproblem: tomheten.
Berättelsen om kungafamiljen är helt enkelt för tunn för att fylla upp en bok med de här anspråken. De högar av veckotidningar som Linderborg plöjt igenom har sedan länge förlorat sitt sagoskimmer, alla klädval, festligheter, framträdanden och intervjuer som en gång lockat läsare radar upp sig till en utdragen och rätt trivial familjekrönika där inget, eller alltför lite, egentligen står på spel.
Visst har Carl Gustaf genom åren bjudit på en del underhållning – komik, fadäser, kaffeflickor, solkiga nattklubbskontakter och annat; men han är själv ingen genuint intressant person, guldkornen i storyn är rätt väl bekanta och kan sällan avlockas någon djupare innebörd genom att upprepas.
Den nya, postmoderna realityvärld där vi hamnat är det som om monarkin med all sin ytglans, låtsasintimitet med följarna och sina pseudohistoriska anspråk hamnat alldeles rätt igen
Högre temperatur har de avsnitt där Linderborg får ta fram historikern i sig och dyka ner i sådant som nazismens skuggor över kungafamiljen, monarkins ställning och hovets tystnadskultur. Porträttet av Carl Gustaf själv är också förtjänstfullt nyanserat, hon försvarar honom mot de vanligaste hånfullheterna och hävdar att han ofta snarast är ”slug som en räv” i sitt sätt att lagom ironiskt och kryptiskt hantera presshordens kuriösa frågor.
Sin fränaste kritik riktar hon mot monarkin som sådan. Den förnedrar medborgarna, menar hon, och bidrar aktivt till att skyla klassamhällets brister, särskilt som kungafamiljen i stället för att höja sig över samhället har lierat sig med näringslivet och den allt rikare överklassen, och därtill själv är aktiva företagare (Madeleines hudkräm? Hon är i gott sällskap, för tjugo år sedan lanserade kungaparet parfymen ”Solliden Eau de Toilette”).
Mot grundtanken i boken är det också svårt att invända: arvkungadömet är hopplöst på tvärs mot alla moderna samhällsidéer om demokrati, upplysning och jämlikhet. Vi borde kanske ha avslutat jobbet där i Torekov – för nu är det nog för sent, tiden har krökt sig åt ett oväntat håll och i den nya, postmoderna realityvärld där vi hamnat är det som om monarkin med all sin ytglans, låtsasintimitet med följarna och sina pseudohistoriska anspråk hamnat alldeles rätt igen.
Så vi lär få dras med varandra, kungen och jag, den tid vi har kvar. Och det får väl gå, i över ett halvsekel har han ju på det hela taget ändå skött det där jobbet: säkrat tronföljden, klippt band, vinkat till folket och delat ut Nobelpriset; med andra ord ungefär vad konstitutionen och kungavännerna begärt.
Och sanningen att säga – i jämförelse med världens just nu mäktigaste, mer eller mindre folkvalda presidenter framstår gamle Tjabo plötsligt och lite otippat som ett rent under av statsmannamässig värdighet.
Läs mer:
Åsa Linderborg: ”Jag kan älska kungen i vissa stunder”
