Det finns ett före och ett efter i den småort jag växte upp i. Fram till 90-talet ett samhälle i södra Norrland med bankkontor, järnhandel, tre livsmedelsbutiker, bensinmackar, biograf och två mekaniska verkstäder där männen jobbade. En väl utbyggd offentlig sektor sysselsatte kvinnorna.
En perfekt storm rev min barndoms Arbrå. Orsakerna är flera. Men globaliseringen och frihandeln bidrog givetvis. Tillverkningsindustri som flyttade utomlands, lokal handel som ersattes av kedjor, och så småningom näthandel, med importerad skit. En väg som drogs om, en ny tid som kom.
Vi är miljoner människor i det utvecklade väst med den här typen av minnen. Förra sommaren reste jag runt i West Virginia, Kentucky och Tennessee. Det var här opioidkrisen tog sin början. Här fanns de arbetsskadade gruvarbetare som blev familjen Sacklers första offer. En gång i tiden en rik del av landet – när kol bröts i varje appalachisk kulle – men nu bara en spillra av vad det en gång var. Vattendragen är förgiftade, bergen skövlade, städerna tömda och i princip all offentlig och kommersiell service är borta. Ändå drömmer befolkningen om att gruvbolagen ska återvända, och med dem de fornstora dagarna. Lojaliteten med verksamheterna, praktikerna och företagen som svikit dem dröjer sig märkligt nog kvar. Kanske för att alternativen saknas.
Före Trump har få politiker varit så skamlösa att de gått till val på att vrida tillbaka klockan. Egentligen är det ju inte trovärdigt. Men det har gett honom valsegern och nu ska han leverera.
Världens reaktioner på tullarna är kraftiga. Börsen åker bergochdalbana och handelspartner jorden runt skramlar och väsnas. Men stödet för Trump är fortfarande relativt högt, och i de amerikanska landsbygderna går retoriken hem. När den republikanske kongressledamoten Riley Moore från West Virginia intervjuades i Fox News och fick frågan om inte hans väljare skulle sakna att kunna köpa importvaror svarade han: ”Vi har samhällen och familjer med drömmar och ambitioner för barnen och vi ska inte längre byta deras framtid mot billiga varor från Kina”. Min gissning är att de arbetarväljare som Trump lockat till sig kommer att vara uthålliga i sitt stöd, trots uteblivna leveranser av billiga juldekorationer.
Många medier har rapporterat om att det amerikanska fordonsarbetarfacket UAW uttalat stöd för Trumps tullar, men få verkar ha läst hela pressreleasen. Det är en ilsken men mycket naiv text som osar av hat mot frihandeln och mot de tre stora biltillverkare som i decennier använt de internationella avtalen för att öka sina vinstmarginaler och marginalisera arbetarklassen. Facket gillar inte Trump men älskar alla som bråkar med storbolagen.
Trumps utgångspunkter är dock fortfarande oklara. ”Resten av världen har blåst oss”, säger han och använder ord som ”våldtagit” och ”stulit” för att beskriva uppkomsten av USA:s handelsunderskott i förhållande till Mexiko, Kanada, Europa och Kina.
Som påpekats av alla rimliga ekonomer är både logiken och matematiken grumlig. Men det är även det status quo som alla verkar vilja återvända till.
Det är som att själva frihandelssystemet, trots att premissen alltid varit exploatering av global ojämlikhet, inte får problematiseras.
Vänstern, som borde se möjligheter i den här röran, har hittills bara stämt in i sorgekören
I inga av de oräkneliga analyser jag sett av Trumps vansinnestullar har medierna eller de tillfrågade ekonomerna hittills tagit upp det uppenbara, nämligen hur det amerikanska handelsunderskottet i förhållande till vissa länder uppstått till att börja med. Förutom de omotiverat höga tullarna på import från allierade länder är Trumps tullar beräknade så att många av jordens mest utsugna länder får högst tariffer. Det är smått genialt ändå, eftersom det avslöjar det verkliga problemet med frihandelssystemet.
Lesotho, som DN berättat om, är ett bra exempel. Detta pyttelilla afrikanska land utan kust, på alla sidor omgärdat av Sydafrika, är ett av världens fattigaste. Merparten av den nationella ekonomin utgörs av tillverkning av denimprodukter till det amerikanska företaget Levis.
De tillverkar sina jeans där eftersom arbetskraften lever på existensminimum och miljölagstiftningen är bristfällig.
Lesothos handelsöverskott visavi USA uppstår eftersom landet inte har råd att köpa amerikanska produkter. Den stora diskrepansen mellan export och import ger, enligt Trumps fantasifulla ekonomiska beräkningar, vid handen att Lesotho ska underkasta sig tullar på 50 procent.
Men vad varken Trump, eller beklagar tullchocken, låtsas om är att detta bör betraktas som en typ av interndebitering i aktiebolaget Levis, snarare än handel mellan länder. Samt, förstås, att vinnaren är Levis, inte Lesotho eller dess utsugna befolkning.
Själva idén med frihandelssystemet är ju nämligen att det i princip inte är länder som handlar med varandra. Det är företag som gör affärer över landsgränser, mellan vilka handelshindren ska vara så låga som möjligt.
Det är en idé som USA förfäktat och i många fall tvingat på sin omvärld under 90 år, och som gjort landet till det rikaste i världen. Företagen som opererar inom systemet har flyttat produktionen till länder med lägre löner och bristfällig lagstiftning för att tjäna mer pengar. Frihandelsvänner argumenterar för att systemet gjort världen rikare och möjliggjort specialisering i varukedjorna. Men i de flesta fall handlar det snarare om ekonomisk optimering. Jeansen tillverkas inte i Lesotho eftersom befolkningen har en lång hantverkstradition eller specialkunskaper om denim, utan helt enkelt eftersom det är billigast där. Många ekonomer har påpekat att handelsbalansen inte är ett relevant mått i en globaliserad ekonomi med komplexa och utspridda varukedjor. Men på ett omvänt sätt är det givetvis så. Skev handelsbalans är ett mått på ojämlikheter och sårbarheter.
Det står Trump fritt att drömma om den tid då Levis tillverkade sina jeans i San Antonio, Texas
Asymmetrierna återkommer för övrigt inom länderna. Det är 150 mil mellan gruvstaden Welch i West Virginia och Washington DC, ändå är platserna som två avlägsna planeter i socioekonomiskt hänseende.
Att frihandelssystemet utmanas är en bra sak. Tyvärr är Trumps utgångspunkter helt vansinniga. Inte Trump, och inte heller de medier som rapporterar om detta, säger ett ont ord om företagen som de politiker som i decennier offrat sina egna lokalsamhällen och fattiga arbetares välfärd i andra delar av världen för tillväxtens skull.
Kanske kommer debatten längre fram, men just nu hörs bara gråten från frihandelsvännerna och ekonomerna. Vänstern, som borde se möjligheter i den här röran, har hittills bara stämt in i sorgekören. Eftersom Trump har fel blir allting annat rätt, även det som i långa tider varit djupt problematiskt.
Det står Trump fritt att drömma om den tid då Levis tillverkade sina jeans i San Antonio, Texas. Det har han gemensamt med de hipsters som sedan 90-talet jagat gamla dead stock-byxor eller köpt denim från Levis gamla vävstolar som nu framställer premiumjeans i Japan.
Men något får mig att tvivla på att han tänkt igenom nästa steg. För om Levis på riktigt skulle ta hem den tillverkning som man de senaste decennierna flyttat runt i jakt på jordens mest underbetalda arbetare så skulle man förstås först vara tvungen att bygga nya fabriker och därpå hitta personal till dem i ett land som är i färd med att utvisa sin billiga arbetskraft.
Det här kommer bli svårt – för att inte säga omöjligt – särskilt i konkurrens med alla andra verksamheter som också skulle behöva kompetens om den amerikanska tillverkningsindustrin återvänder i stor skala.
Ställd inför det problemet svarar USA:s handelsminister Howard Lutnick i Fox News plötsligt att ”vad som kommer att hända är att robotar i USA kommer att ersätta den billiga arbetskraft vi använt runt jorden”.
Resultatet: Inga jobb i vare sig Lesotho eller San Antonio, Texas. Men mer pengar i Levis kassa. Kanske är det själva verket det som är syftet med hela denna uppvisning.
Läs fler texter av Po Tidholm och även
Elisabeth Lindberg: Trump vill att världen ska vara Made in America
