När vi ses på videolänk i mitten av maj är årets klassiska Polarpristagare mitt uppe i ”en väldigt andlig produktion” av Pergolesis ”Stabat Mater” i Genève. Föreställningarna spelas för fullt i stadens katedral, fjärran Eurovisionveckan som samtidigt pågår i Basel.
– Det är nästan som att vara på retreat, säger Barbara Hannigan och håller upp programbladet.
Iscensättningen kombinerar barocktonsättaren Pergolesis oratorium med musik av en modernare italienare: 1900-talets särling Giacinto Scelsi. Kamouflageklädda musiker påminner om krigets närvaro och för regin står Romeo Castellucci som Hannigan väntat på att få jobba med i ”minst femton år”.
– Det har berikat mig enormt såväl andligt som musikaliskt och dramatiskt samt i fråga om ledarskap, säger hon och talar om Castelluccis förmåga att leda med både vänlighet och auktoritet.
Även musikaliskt sett är det typiskt för Hannigan att ständigt söka nya kontaktytor. I egenskap av både sopransolist och dirigent samt i dubbelrollen som sjungande dito har hon ständigt rört sig bortom den typiska standardrepertoaren. För sin musikalitet och nyfikenhet har hon tidigare belönats med en rad prestigefulla priser som Rolf Schockpriset och Léonie Sonnings musikpris. Men Polarpriset är den utmärkelse Hannigan själv känt till längst: sedan tonsättaren György Ligeti belönades år 2004.
– Det är ju en utmärkelse för livstidsprestation så när de kontaktade mig glömde jag bort hur gammal jag är och svarade: ”Varför vill ni ge priset till mig? Jag är så ung”, säger hon och skrattar.
Vid 54 års ålder har Hannigan hunnit med tre karriärer i egenskap av både sopransolist och dirigent samt i dubbelrollen som sjungande dito. Prismotiveringen betonar också att hon är ”en av världens främsta uttolkare av samtida klassisk musik… med en unik förmåga att vidga lyssnarens vyer”. Polarpriset har också en särskild betydelse för Hannigan eftersom det tidigare gått till så många kollegor som hon hyser stor aktning för.
– Inte bara klassiska, utan även icke-klassiska, säger Barbara Hannigan och radar upp såväl Joni Mitchell och Björk som Ligeti och Pierre Boulez.
Den sistnämnde tonsättaren och dirigenten samarbetade hon med en hel del. Han är en av årets 100-årsjubilarer som försvann när de flesta orkestrar i världen planerade sina säsongsprogram. Modernister som Boulez brukar helt enkelt betraktas som svårsmälta, men Hannigan väljer bara att inte krångla till det.
– Redan som nitton-tjugoåring insåg jag att jag inte vill att folk ska fundera för mycket. Jag vill inte få dem att analysera ett framförande, utan att känna, förklarar Barbara Hannigan som beskriver sina sammansatta konsertprogram i termer av ”storytelling”.
Även på skiva brukar hon utforska olika koncept. På senaste albumet ”Electric fields” framför hon äldre vokalmusik i moderna arrangemang för sopran, piano och liveelektronik. Här möts både nutida tonsättare och den medeltida mystikern Hildegard av Bingen, vars musik Hannigan framförde redan under sina universitetsstudier i både musik och religion.
Den klassiska musikbranschen kan vara rätt trångsynt i fråga om vad en artist kan välja att ge ut och Barbara Hannigan är själv förvånad över att ett smalt skivprojekt som ”Electric fields” fått ett så gott mottagande.
– Det gjorde mig glad. Jag tänkte att folk kanske skulle kritisera mig för att ha frångått de förväntade kategorierna, säger hon apropå albumet som rör sig mellan liturgisk sång och ambient med såväl elektroniskt meditativa som skumma ljudlandskap.
När jag undrar hur den nutida klassiska musiken skulle kunna stärka sin position i konserthusen och varför det är viktigt vill hon hellre vända på frågan.
– Varför skulle det inte vara viktigt? Jag tycker att allt slags skapande är viktigt och vi människor ägnar oss ständigt åt skapade, liksom naturen. Det är en självklar del av vår existens på alla områden och musiken är inget undantag.
Barbara Hannigans plan är att använda Polarprispengarna till att möjliggöra direkta samarbeten mellan solister och tonsättare utan någon beställande musikinstitution i bakgrunden. Det förändrar förutsättningarna för hela den kreativa processen, menar hon.
– Nyligen har jag själv börjat göra sådana beställningar för att jag har resurserna. Jag gillar verkligen att jobba på det här sättet eftersom det inte finns någon mellanhand som lägger sig i vad tonsättaren ska göra eller vilka ramar man behöver anpassa sig till.
Så tillkom exempelvis den iranska kompositören och improvisatören Golfam Khayams verk ”I’m not a tale to be told” som för övrigt framförs i Berwaldhallen i november. Ett annat specialskrivet verk som faktiskt får sin världspremiär i Göteborgs nästa år är den brittiska tonsättaren och röstkonstnären Laura Bowlers tonsättning av Han Kangs roman ”Den vita boken”.
– Laura hade berättat för mig om den här boken långt innan Han Kang fick Nobelpriset så det var tur att projektet redan var påbörjat. Stycket kommer att kretsa kring sorg och bearbetandet av känslor, säger Hannigan som själv kommer att sjunga men överlåter dirigerandet åt Bar Avni, som hon tidigare varit mentor för.
Barbara Hannigan tänker inte på musik när hon läser prosa eller poesi, men beskriver Han Kangs bok i termer av rymd och tid, präglad av en ”särskild rytm”.
– Här finns en kontemplerande kvalitet som påminner mer om en långsam sats i en Mahlersymfoni än om ett galet Ligetistycke, säger hon och skrattar.
Sedan 2019 är Hannigan förste gästdirigent för Göteborgs symfoniker. Nästa år tar hon över som chefsdirigent och konstnärlig ledare för Islands symfoniorkester. Hennes band till samtliga nordiska länder är starka, helt enkelt för att hon trivs med arbetsklimatet här. Liksom med arbetsmoralen.
– I Sverige och i de övriga nordiska länderna avslutar vi sällan repetitionerna i förtid. Här gillar vi verkligen att utnyttja tiden till max, konstaterar Barbara Hannigan.
Sedan vi sågs sist i Berwaldhallen någon vecka innan pandemin stängde ner musiklivet och världen har den sjungande dirigenten flyttat ut på landsbygden. Kvar i Paris finns bara en liten övernattningslägenhet, berättar Hannigan och säger att hon i dag har möjlighet dra sig tillbaka mellan uppdragen på ett sätt som den hektiska karriären tidigare inte tillät.
Under pandemin köpte hon ett hus i Finistère, beläget i Bretagne längst ut på Frankrikes nordvästra spets. Lustigt nog, säger Hannigan, finns ett motsvarande område med samma slags landskap och känsla av gemenskap i Nova Scotia på Kanadas östkust där hon växte upp.
– Det är som om jag funnit min plats i Europa precis på andra sidan havet.
Läs mer: De får årets Polarpris – ”total överraskning”
