Det var inte en vanlig söndag i februari. För bokhandlaren Mahmoud Muna var det en ovanligt härlig söndag. Hans förstfödda, 11-åriga dottern Leyla, hade äntligen – på eget bevåg – valt att följa med honom till jobbet. Precis som Mahmoud Muna så ofta gjorde under sin uppväxt satt hon nu i bokhandeln på Salah ad-Din street i östra Jerusalem, fikade och småpratade med stamkunder.
Kanske, tänkte Mahmoud Muna, var det en vändpunkt. Dagen då Leyla skulle förstå tjusningen med det som var hennes fars hela liv och livsverk.
Då stormade israelisk polis lokalerna.
På en av de små gatorna inne i Gamla stan har en grupp israeliska soldater stannat framför en souvenirbutik. De står med allvarsamma miner intill ett gäng t-shirts som är upphängda på en ställning för att potentiella köpare ska kunna välja rätt budskap. Texterna på tröjorna är på engelska och soldaterna konsulterar Google translate för att förstå vad trycket ”I got stoned in Gaza, in Hebron, in Jerusalem…” egentligen betyder. Soldaterna tycks tolka det som ett påbud om att kasta sten, inte ett uttryck för att bli hög på droger.
Bredvid dem står den palestinska butiksägaren och försöker förklara att det inte handlar om någon slags uppmaning till våld eller terrorism, ”det är ett roligt tryck som turister gillar!”
På samma sätt gick ”polisutredningen” till i Educational bookshop, bokhandeln några hundra meter från Gamla stan.
– Poliserna var aggressiva, men framför allt kunde de varken engelska eller arabiska, säger Imad Muna.
Han är en av bröderna som driver bokhandeln, som egentligen är tre butiker varav två ligger mittemot varandra på Salah ad-Din street. Den ena är en bokhandel med kafé och saluför böcker på en uppsjö språk, men majoriteten handlar om konflikten i Mellanöstern och är skrivna på engelska. Den andra har arabiska böcker på hyllorna. Polisen slog till mot båda affärerna samtidigt.
– De tittade på framsidorna och försökte avgöra med Google translate-appen vad böckerna handlade om. Böckerna de inte beslagtog kastade de på golvet och så trampade de runt på dem med sina smutsiga skor.
Alla böcker kommer till bokhandeln via flygplatsen i Tel Aviv eller hamnen i Ashdod, alltså förs de genom israeliska kontroller innan de kan packas upp och ställas på hyllorna. Men poliserna misstänkte att bokhandlarna ”stöttade terrorism” och ägnade sig åt ”uppvigling” och kände sig därför nödgade att undersöka alla böcker igen.
– De höll på i över två timmar och kastade ner böcker i svarta sopsäckar. Vi hann inte skriva ner alla titlar de tog, men vi räknade dem och det var över 300 böcker.
Bland de misstänkta böckerna fanns en målarbok för barn, en historiebok om palestinska byar skriven på 1980-talet, verk av den israeliska författaren Ilan Pappé och klassikern ”1984” av George Orwell.
– De såg titeln och läste ”1948”, säger Imad Muna.
Han ler, för det är omöjligt att inte se komik i det missförståndet. George Orwells bok har ingenting med årtalet för Israels grundande – och det palestinierna kallar ”den stora katastrofen” – att göra.
Den där söndagskvällen log däremot ingen. När poliserna var klara tog de med sig inte bara säckar med litteratur, utan också Mahmoud och Ahmed Muna, Imads bror och son.
Männen häktades och polisen skickade ut ett pressmeddelande om att ”ett stort antal böcker” i bokhandlarna innehöll ”uppviglande material med nationalistiskt palestinskt tema”.
”Israelisk polis kommer att fortsätta sina ansträngningar för att motverka uppvigling till och stöd för terrorism, samt att gripa de som är inblandade i brott som hotar israeliska medborgares säkerhet.”
Det polisen inte hade räknat med var exakt hur välkänd bokhandeln är. Och vilket ramaskri tillslaget skulle väcka.
– Har ni någon bok om vitt hyckleri?
En kvinna är på jakt efter specifik litteratur och Mahmoud Muna gör sitt bästa för att hjälpa henne, innan en stor grupp turister kommer in i affären. Det är maj och juridikstudenter från ett amerikanskt universitet i Utah är på studieresa.
– Städer är gjorda av människorna som bor i dem. Folk på besök i Jerusalem tycker ofta att vi som bor här är i vägen när de vill fotografera Gamla stan, de vill få med alla de urgamla stenarna. Men vi är ju staden, stenen är bara sten, säger Mahmoud Muna i ett kort anförande innan studentgruppen försvinner ner i bokhandelns undervåning, där de ska lyssna på ett föredrag.
Mahmoud Muna kommer upp och sätter sig hos oss på bokhandelns lilla halvetage.
– Det är så skönt att prata om det som hände som något i det förflutna, säger han.
Educational bookshop har funnits i 40 år. Mahmoud Muna är 41 och tillbringade hela sin barndom i butiken, som är ett familjeföretag. Han tog sina första stapplande steg intill hyllan som nu innehåller politiska serieböcker.
– Den juridiska processen gick väldigt bra. Vi har fortfarande inte blivit åtalade för något, även om polisen säger att ”utredningen pågår”. Det är ett limbo de gillar att hålla folk i, säger Mahmoud Muna.
Bokhandeln är välkänd för palestinier, diplomater, skribenter och turister. Däremot är den inte bekant för gemene man i Israel. Uppslutningen inför häktningsförhandlingen var förmodligen helt oväntad för både polis och domstolsväsen. Det demonstrerades utanför domstolen, det skrevs artiklar i medier i hela världen och israeliska författare och skribenter skrev protester och debattartiklar.
”Ilska över Israels gripande av bokhandelsägare” rapporterade BBC.
”En israelisk räd mot berömd palestinsk bokhandel väcker rädsla för censur” stod det hos amerikanska NPR.
”Om du någon gång under det senaste ett och ett halvt året hade trott att de israeliska myndigheterna redan hade överskridit alla möjliga trösklar när det gäller att begränsa palestiniernas yttrandefrihet, så hade du misstagit dig” skrev den israeliska journalisten Oren Ziv.
Vid det laget hade polisen ändrat anklagelsen från ”uppvigling” och stöttande av terror, till ”störande av allmän ordning”.
Hur stör man allmän ordning genom att sälja böcker?
– Israelisk polis anser att försäljning av böcker som innehåller det vi misstänker, rättfärdigar att betrakta männen som en fara. Särskilt under denna period, särskilt i Jerusalem, sa polisens talesperson Ortal Malka under rättegången.
Men domstolen gick inte på polisens linje. Av de 300 böcker som beslagtogs lämnades alla tillbaka, utom åtta. En av de åtta är en sydafrikansk målarbok för barn med namnet ”From the river to the sea”. Det är ett slagord som ofta används i pro-palestinska demonstrationer och uttrycket tolkas olika beroende på vem man frågar. För många israeler är det djupt provokativt och ses som en vilja att utrota israeliskt liv mellan Jordanfloden och Medelhavet.
– Jag försöker inte distansera mig från den, men det är ärligt talat inte en bok jag skulle välja att ta in. Vi fick ett exemplar av en amerikansk kille som tyckte vi skulle fundera på att sälja den. Jag lade den i en låda i arabiska affären, en för böcker som inte är till salu utan som vi ska gå igenom, säger Mahmoud Muna.
Han tycker inte att boken är uppviglande. Däremot tycker han inte att det är en bok som är passande för barn.
– Det är en övernationalistisk målarbok. Gör det den farlig? Jag vet inte, men jag vill inte utsätta mina flickor för det våld som den boken beskriver. Mina tjejer ser soldater ändå, de behöver inte färglägga dem i en bok. I Kalifornien, för en palestinier som lever där, är det kanske annorlunda. De behöver kanske visa sina barn den verkligheten.
Människor har strömmat till butiken för att visa sitt stöd. Mahmoud Muna är glad för det, men han hoppas att folk förstår att vad det egentligen handlar om är något större än en enskild räd mot ett familjeföretag.
– Det handlar om en atmosfär där myndighetspersoner känner att de kan göra vad de vill. Det är problemet. Det finns ingen gräns. I Jerusalem känner polisen redan att de kan göra precis vad de vill. Nu med kriget, nu med särskilda individer i regeringen, nu med krigslagar.
Gör det att du tänker mer på vilka böcker du tar in i butiken?
– Jag tänker alltid på vilka böcker jag ska sälja och vilka jag inte ska sälja. Det är därför den här affären brukar beskrivas som välkurerad. Mitt beslut avgörs av vilka böcker folk behöver läsa. Jag kommer inte addera kriteriet ”vad tycker den israeliska polisen att jag inte ska sälja”.
Flera av Israels grannländer har länge ägnat sig åt att förbjuda böcker. Mahmoud Muna tycker att Israel får göra samma sak om det är så att staten ser somliga verk som ”förbjudna”.
– Gör en lista över förbjudna böcker. När jag har listan kommer jag att hålla mig till lagen. Om de så förbjuder varenda bok jag säljer, så kommer jag att anpassa mig till det. Om det är vad de vill göra, så är det så. Men det kommer att vara en väldigt sorglig dag för demokratin och för samhället.
– Det är i så fall dagen när Israel lämnar lämnar klubben av så kallade liberala demokratier och ansluter sig till en klubb av diktaturer. Kan det hända? Ja. Kommer det att hända? Jag vet inte.
Finns det böcker som enligt dig är farliga?
– Det finns historiska böcker, som ”Sions vises protokoll” eller Adolf Hitlers biografi, som är böcker som inte gör någon nytta i vårt samhälle. De är helt eller till stora delar propaganda och det rör sig inte om särskilt bra litteratur. Jag skulle aldrig sälja dem och det är mitt eget beslut.
Mahmoud Muna låter dock inte bara bli att sälja potentiellt farliga böcker. Det finns många titlar som inte tar sig förbi hans nålsöga.
– Jag säljer inte ”50 shades of Grey”, för det är usel skönlitteratur. Men jag vill inte förbjuda den för det. Det är över huvud taget en idiotisk tanke att tro att det går att förbjuda böcker i vår digitala era. Även om israelisk polis beslagtar våra böcker så finns de att beställa på Amazon. Eller så kan man ladda ner dem. Dessutom vet vi att böcker som förbjuds av stater ofta säljs i miljonupplagor i slutändan.
Har du läst ”50 shades of Grey”?
– Nej, okej, jag har inte läst den. Men jag går inte bara på min egen smak, utan på vad professionella bedömare säger. Apropå det så har vi en väldigt stor kundgrupp bestående av unga, arabiska kvinnor och de vill läsa riktigt, riktigt dålig, sensationell litteratur på arabiska. Därför har vi en sådan hylla.
Mahmoud Muna är inte bara bokförsäljare, han ser också en större uppgift. Att uppmuntra all läsning, eftersom den föder mer läsning.
– När de unga kvinnorna har uttömt hyllan med sensationell litteratur kan vi peka dem i en annan riktning. Kanske är de redo för en större utmaning då?
Juridikstudenterna strömmar upp från sin föreläsning och börjar botanisera i litteraturutbudet. På övervåningen där vi sitter finns flera olika vinklar på hur det är att vara homosexuell och muslim och provokativa skrifter om huruvida Gud finns. Flera av dem är förbjudna i Egypten och Jordanien.
Det är däremot inte Martina Haags bok ”Martinakoden” på svenska som står på en hylla mitt emellan ”What is islam?” och ”Le prophète”.
Händelsen har stärkt bokhandelns position i samhället och som en plats för folket, tycker Mahmoud Muna (som inte har läst Martina Haags bok och inte på rak arm kan svara på varifrån den kommer).
– Det här låter klyschigt, men det som hände har också skapat en bro mellan palestinier och israeler, där många israeler uttryckt skam över sin egen regering och därmed bidragit till att folk inte ser alla israeler som en enda grupp.
Däremot har hans dotter Leyla inte kommit tillbaka.
– Jag vet precis hur det känns när ens nära anhöriga slukas av bokhandeln. Det var därför jag blev så glad när Leyla – precis som jag – verkade ha insett att det bästa hon kunde göra för att få vara med mig, var att också hänga här.
Nu vågar hon inte det. Leyla har återgått till att avsky familjeföretaget, med tillägget att hon nu också tycker att själva platsen är skrämmande.
– Det oroar mig. Vilken framtid ska någon som min dotter få när friheten, alla utrymmen för frihet, konstant krymper. Jerusalem brukade vara en kosmopolitisk stad. Den är inte det längre.
