Politisk spänning på hög nivå i thrillern ”Doktrinen”

Sveriges utrikesminister ertappas med en prostituerad i Berlin, och den som står för avslöjandet är journalisten Nina Wedén, vars eländiga frilanstillvaro nu får ett rejält uppsving. Den stressade socialdemokratiska regeringen tillsätter snabbt en ny boss på UD, en stilig diplomat som charmar byxorna av det svenska folket – och Nina rekryteras helt oväntat till att bli hans presschef.  Samtidigt bultar president Putin på porten genom att lägga en kärnvapenbestyckad ubåt utanför Gotland och NATO gör sig redo för strid.

Ungefär så. Det händer mycket här.

Det osar onekligen samtid om den här adaptionen av Magnus Montelius spännande och komplexa politiska roman, från 2019. Sedan den skrevs har Ryssland invaderat Ukraina och det lurar ryska påverkansoperationer i varje buske – vilket naturligtvis gör nutidskopplingen extra akut.

Vid några tillfällen rister det till lite i internlogiken men det som berättandet (ibland) saknar i stringens kompenseras väl med en vinnande förmåga att rota thrillerhärvan i en trovärdig och underhållande vardag. Men så står också filmmakaren Jens Jonsson som seriens huvudförfattare – han som efter ett gäng skruvade kortfilmer och en lakonisk långfilm (”Ping-pongkingen”), sögs in i tv-världen som bruksregissör (”Jägarna” ”Young Wallander”).

De tajta ramar som sådana produktioner erbjuder lämnar föga utrymme för den säregna ton som var Jonssons kännemärke från begynnelsen, men här sipprar den fram så smått och ger ”Doktrinen” en gnutta egenart som lyfter den över den politiska thrillerns basutbud. Små lustigheter, udda detaljer, någon replik i mungipan, som får thrillermaskineriet att stanna upp en sekund och låta den mänskliga tillvaron ramla in.

Ensemblen är inte heller hämtad från reahyllan. Sissela Kyle ter sig vid en första anblick som ett vågat val som socialdemokratisk statsminister, hennes persona är ju så djupt rotad i komiken, men det fungerar alldeles utmärkt. När Johan Widerberg dyker upp på skärmen vet man att det vankas retfull friktion och skön sarkasm. Nykomlingen Astrid Drettner gör i sin tur en lysande insats som passivt aggressiv (ibland bara aggressiv) stabschef på UD och Josefin Neldén (”Vår tid är nu”) gör sin huvudroll till en älskvärd ”fuck up”.

Nina dricker lite för mycket, har en trasslig relation till mamman, är allmänt strulig – så där som var och varannan ung kvinna porträtteras i svensk film och tv nuförtiden: charmiga slashas-roller som förut var vikta åt unga män. Men Nina är också egoistiskt, lättlurad och längtar efter pengar och makt. Kort sagt inte helt sympatisk, och därför perfekt som (anti)hjälte i en solkig berättelse som bekräftar att vi inte kan lita på någon.

Inte ens på Jens Jonsson och kompani visar det sig, som helt självsvåldigt stöper om förlagans slut. Vilket faktiskt gör det bättre, mer öppet. Serien lämnar oss nämligen med den typ av desillusionerad knorr som var som mest populär på de cyniska konspirationsfilmernas 1980-tal, med Bo Widerbergs ”Mannen från Mallorca” i spetsen. ”Doktrinen” når så klart inte sådana höjder men erbjuder utan tvekan en spännande och bingevärdig thrillerspegling av vår sargade samtid.

Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin

Här är veckans bästa strömningstips