På 1960-talet gjorde Pontus Hultén Moderna museet i Stockholm till ett av världens mest tongivande konstmuseer. På 1970-talet åstadkom han samma sak med Centre Pompidou i Paris, som museets förste chef. Men i Sverige har han också betraktats som en kontroversiell figur, som aldrig blev folkkär trots sin internationella karriär.
Nu tillägnas Pontus Hulténs konsthistoriska gärning en utställning på pampiga Grand Palais i Paris, samtidigt som Pompidou stänger för en femårig renovering. Tillsammans med två av de konstnärer som han jobbade närmast, Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely, ska Hulténs livsverk och bidrag till samtidskonsten presenteras, jämte berömda verk av nämnda konstnärer.
Utställningens huvudcurator Sophie Duplaix har arbetat i tre år med att samla på sig verk, fotografier och reliker från Pontus Hulténs arbete, tillsammans med bland andra Laurent Le Bon, Centre Pompidous chef, som tog initiativ till utställningen.
– Vi ville göra det här dels för att det var 100 år sedan Pontus Hultén föddes, men också för att vi ska stänga byggnaden för renovering i fem år. Så det kändes rimligt att sluta cirkeln och föreställa oss ett slags historisk summering av Pompidous verksamhet hittills. Vi försöker förstå Pontus utopiska vision, som fanns där från början, säger Sophie Duplaix.
När Pontus Hultén anlände till Paris 1973 för att ta över Centre Pompidou var det en stor händelse i franskt kulturliv.
– Det var kontroversiellt att han inte var fransk. Men han skapade en otrolig mötesplats, som förändrade vår syn på konst och kultur. Om du skulle ha frågat en konstnär i Paris under de här decennierna vem som var den viktigaste curatorn i konstvärlden, då skulle de flesta ha svarat Pontus, säger Sophie Duplaix.
Bland utställningens höjdpunkter nämner hon ett galleri tillägnat Hulténs uppmärksammade utställning med Niki de Saint Phalles skulptur ”Hon” på Moderna museet 1967.
– Det var tänkt som ett tillfälligt, konceptuellt verk, som skulle förstöras. Men vi har samlat på oss bilder och arkivmaterial, reliker från arbetet med skulpturen, och bitar som överlevde när den revs. Så att vi kan återskapa känslan av den, säger Sophie Duplaix.
Pontus Hultén hade en lång relation med Paris och blev vän med konstnären Marcel Duchamp på 1950-talet. Duchamp påverkade hans syn inte bara på konsten utan även på hur utställningar kunde utformas, menar Duplaix.
Hon vill nu att Hulténs ”ursprungliga, utopiska vision” för konsten ska fungera som en kompass när Pompidou stänger för sin långa renovering, den mest omfattande sedan museet öppnades.
– När vi öppnar igen 2030 hoppas jag att vi kan återvända till Pontus utopiska vision. Vi vill erbjuda utrymmen där publiken kan välkomnas, vänliga och dynamiska platser som inte skrämmer bort folk. Pontus stora idé var att konsten och livet måste blandas.
Claes Britton, författare till den hyllade boken ”Pontus Hulten. Den moderna konstens anförare”, en tegelsten på nästan 900 sidor som nu ges ut på engelska, har också haft en informell roll i utställningen på Grand Palais.
Han beskriver Pontus Hultén som ”den stora pionjären för en radikalt mycket bredare, mer aktiv och populär konstsyn”.
– Pontus hade en fantastisk vision om att konsten kunde spela en stor roll i samhället, gripa in i politiken och det sociala livet. Att konsten kunde bidra till att skapa en bättre, vackrare, mer fantasifull värld. Hans vision om museet byggde mycket på total öppenhet, frihet, gränslöshet, mellan olika konstformer och konstnärsskap. Han lockade helt nya, radikalt mycket bredare och yngre målgrupper.
I boken skriver Claes Britton att Hultén borde ha blivit lika känd som Astrid Lindgren, Ingmar Bergman och August Strindberg. Varför blev han aldrig det?
– Dels för att konst är en smalare kulturyttring. Dels för att han lämnade Sverige redan 1973 och återvände först 2006. Men ett annat skäl är att han förblir en oerhört kontroversiell person, vars eftermäle aktivt har motarbetats, hävdar Claes Britton.
Läs mer:
Birgitta Rubin: Osminkad dokumentär om Pontus Hultén
