Pooneh Rohis roman gestaltar rättvisa och relationer

Pooneh Rohi har en förmåga att ladda det verkliga med symbolik. Hennes förra roman ”Hölje” gestaltade en vanlig förlossning på ett svenskt sjukhus. Förstagångsmamman Mona vaknar upp på förlossningsavdelningen och vi följer henne under elva dagar. Prosan är omsorgsfullt realistisk och trovärdig, ändå är allting fel. Mona känner inte igen sig, reagerar inte som förväntat, undertexten bågnar av fruktansvärda affekter. Men tonläget är förundrat stilla. Läsningen går in i kroppen och djupverkar så som bara riktig litteratur kan. Det är snyggt gjort.

I nya romanen ”Atlantis” följer vi en större grupp människor. De har flyttat ut till en övergiven forskningsstation på den fiktiva ön ”Viddö”, längst ut i havsbandet. En del har kommit dit för att odla och leva ett friare liv, andra har personliga skäl att lämna fastlandet. Miljön påminner om Stockholms ytterskärgård. Sand, hav och klippor. Längst upp på berget står det gamla teleskopet kvar. Gruppen bygger växthus och organiserar boende och gemensamma arbetssysslor.

”Vi är pionjärer”, tänker Sabine, som är en av centralgestalterna. Hon har kommit dit med sin man Niklas, och väntar barn, precis som ensamstående Mitra. Mellan de två kvinnorna uppstår ett starkt vänskapsband. Efter en stund blir det tydligt att jagberättarens röst, som återkommer romanen igenom, tillhör Mitra.

Hade det här varit mer genrebunden cli-fi, det vill säga den dystopiska klimatfiktion som utvecklats från science fiction, hade världsbygget varit mer utbrett detaljerat. Men Pooneh Rohi är sparsmakad. Vi är på den här ön. Varannan månad kör färjebåten förbi. Årstiderna kommer och går.

Jag tycker om hur uppmärksamt och tålmodigt texten låter ön bli till en vridscen, som läsaren själv har att ta ställning till

Från romanens nutid slungas vi då och då tillbaka i kapitel som går från ”Sommaren, första året” till ”Sensommaren, sjunde året”. Under den tiden lyckas nästan alla roller byta plats. Vem är god? Vem är ond? Vad är konstruktivt, vad leder snett? Det enda som med säkerhet kan sägas är att den invasiva arten sidenört, som inte alls är fiktiv utan finns på riktigt, har spritt sig över ön.

Naturvårdsverket skriver att sidenörten är ”listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter, vilket innebär att den är förbjuden att importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och sätta ut i naturen.” Den har vackra ljusrosa blommor, kommer från Nordamerika och är snabbväxande och giftig. ”Den har genom sin konkurrenskraft en förmåga att förändra hela ekosystem”.

Det är det här jag menar när jag säger att Rohi är bra på att ”ladda det verkliga med symbolik”. För ja, sidenörten är ett konkret problem. Romanen skriver utförligt om hur de använder handskar och plastpåsar för att plocka örten tidigt innan den tar kål på fruktträden, gurkorna, zucchiniplantorna och ängsblommorna. Men vad romanen på djupet gestaltar är frågor om rättvisa, ägande, medmänsklighet och relationer. Vad som händer när brunnen sinar eller när tromberna blir starkare. När nya människor anländer till ön, ibland med annat språk och andra erfarenheter. De tunga arbetskängor som tillverkats för att vara stadiga och säkra i extremvindar, gör det samtidigt omöjligt att röra sig fritt. Barnens lojaliteter krockar med föräldrarnas. Förhållanden inleds och bryts.

”Atlantis” startar naturligt nog med ett citat av Platon. Det finns också något klassiskt antikt i Rohis skådespel. Hennes författarskap rymmer romaner, noveller och poesi, men jag tänker att det egentligen är dramatik hon skriver. Olösliga ödesdramer om arv, skuld, makt, föräldraskap. ”Någon måste utgöra de nödvändiga misstagen om systemet ska fungera”, tänker flyktingpappan på slutet i Rohis hyllade debutroman ”Araben”. Men det finns aldrig bara ett system. Beroende på vinkel kan den avvikande plötsligt bli central. Den enes frihet kan bli den andres tvång.

Jag tycker om hur uppmärksamt och tålmodigt texten låter ön bli till en vridscen, som läsaren själv har att ta ställning till. Upplevelsen vidgas successivt till en sprickfärdig ballong. Och bortom människornas eviga gräl, syns ett milt stråk i ljusrosa och vitt. Stillsamt vajar sidenörtens sötdoftande blomknippen.

Läs fler texter av Anna Hallberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur