I sista sekunden byter Kaya Wilkins och Baba Stiltz mötesplats. De har blivit klara i studion, som ligger i Globenområdet i Stockholm, tidigare än planerat och vill nu ses inne på Södermalm i stället.
De jobbar effektivt, förstår man snabbt. Särskilt när de jobbar tillsammans. Veckan fram till fredagen då vi ses har de varit i studion varje dag och nu är den nya ep:n klar.
– Det här har varit mitt enda jobb sedan jag var ett barn, säger Baba Stiltz. Så man har lärt sig hur man gör.
Detsamma gäller för Kaya Wilkins, som går under artistnamnet Okay Kaya. Precis som svenska Baba Stiltz är den norsk-amerikanska artisten självlärd i gitarr, och har gjort musik solo under tio års tid. Den gemensamma ep:n ”Blurb” kom i januari i år. Nu är de alltså redan färdiga med uppföljaren.
Jag frågar om det har gått så lätt bara för att de är vana musiker, eller om det finns någonting med kombinationen av dem båda som underlättar arbetet.
– Ofta när man ska jobba tillsammans med andra så är det väldigt mycket man måste kommunicera. Men vi har kunnat skippa det och bara sätta oss ner och skriva och sjunga, säger Kaya Wilkins.
– Sen vi sågs första gången så har det känts väldigt familjärt, säger Baba Stiltz. Det finns inte så många lager att ta sig igenom.
Vi har liknande åsikter musikaliskt. Som att det ska vara roligt. Det ska finnas humor
Kaya och Baba delar erfarenheten av vad hon kallar för ”kulturell spagat”. De har båda en förälder från USA och en från Skandinavien, och har vuxit upp i båda världsdelarna. För ett par år sedan blev de sammanförda av en gemensam bekant, sågs på Pitchers i Stockholm och fann varandra snabbt.
– Vi har liknande åsikter musikaliskt, fortsätter Baba. Som att det ska vara roligt. Det ska finnas humor.
Ett exempel på det är låten ”Pickle” på ”Blurb”, som handlar om att älska någon så mycket att man vill konservera den i en burk. Ett annat är låten ”Jimmy”.
– Kaya kom med den låten och bara ”det här handlar om min polare Jimmy”. När jag skriver låtar kan det bli rätt fragmentariskt, men för Kaya är det mer ”låten handlar om Jimmy, det här är vad han sa, det här är vad han gjorde”, säger Baba Stiltz.
– Om man bara har två till fyra minuter på sig att kommunicera något så kan det ofta löna sig att måla upp en bild, säger Kaya. Bara säga som det är. Något jag gillar med musik är att det är så svävande, och då kan det vara bra att kontrastera mot det med tydliga texter.
– Att göra musik är att skapa någonting ur ingenting, fortsätter hon. Musik är som ett märkligt, magiskt tinglöst ting.
Soundet på ”Blurb” är dock inte särskilt abstrakt och svävande, utan tvärtom direkt och intimt. Babas och Kayas röster kommer mycket nära lyssnaren, den bluesiga gitarren har liksom ett personligt tilltal. Det är singer/songwriter-pop koncentrerad till total ändamålsenlighet som får all annan musik att låta ansträngd i jämförelse.
Särskilt låten ”I believe in love” har en självklarhet över sig som gör att det framstår som märkligt att den inte alltid har funnits. Jag frågar hur de har gjort för att få till det där oförställda och otvungna, som konstigt nog är så mycket svårare än det krystade.
– Man lär sig med åldern, tror jag, säger Baba Stiltz. Man blir bekväm med det otvungna. Det kan vara läskigt att inte lägga till något på sin röst, att det ska vara alldeles naket. Om jag låter som en kråka får jag låta som en kråka, blir det fel så kanske vi behåller det felet. Man har inte samma ego som när man var tjugo.
Apropå att våga blotta sig berättar Baba Stiltz att Kaya övertalat honom att skriva en låt på svenska till den kommande ”Blurb 2”, vilket är första gången för honom. De beskriver den nya skivan som inspirerad av Skandinavien.
– Eftersom vi båda har spenderat så mycket tid borta, på olika turnéer, så har vi haft tid att tänka på den här platsen på jorden, säger Baba.
Han berättar att de har pratat mycket om skandinavisk diskbänksrealism under arbetet med ep:n, hur svår den är att översätta till engelska. Som Kjell Höglunds ”Man vänjer sig”.
– Den enkelheten var målbilden, säger Baba. Jag uppskattar att skriva texter på det sättet, om normalitetens härligheter. En runk och en kopp kaffe.
Baba Stiltz och Okay Kaya tycks besitta en sällan skådad talang för att skapa magiska, tinglösa ting ur vardagsföremål. Som Kaya påpekar verkar de dessutom i en musikalisk tradition där produktionstakten alltid har varit hög.
– Historiskt så har ju singer/songwriters skrivit tio låtar på en dag, säger hon.
Baba instämmer:
– Låtarna tar ju aldrig slut, tyvärr.
Läs fler texter av Saga Cavallin och om musik
