Vad är Statens porträttsamling och vad skulle den kunna vara? Vilka funktioner har porträtt och vilka tycker du saknas?
Nationalmuseums nya samlingsutställning ”Porträtt!” presenteras så här öppet och prövande – men kan i alla fall skryta med att den statliga porträttsamlingen på Gripsholms slott är världens äldsta, grundad 1822. Den innehåller i dag omkring 5 300 porträtt och ingår numera i Kulturkanon för Sverige.
Det gör även David Klöcker Ehrenstrahls ”Självporträtt med allegorier” från 1691, vilket förvånat fler än mig. Men här är barockmålningen självskriven med sin symboliska innebörd. Hovmålaren vänder sig frågande mot Pictura som symboliserar måleriet, medan Inventio, en personifikation av uppfinnandet, håller upp en lapp med konstnärens motto på latin: ”Måla överhetens odödliga ära.”
Historiskt har porträtt alltid använts för att legitimera landets ledare – kungar och kejsare, men även det politiska och ekonomiska maktskiktet.
Utställningens första sektioner visar högst varierade prov på detta. I Elisabeth Ohlsons barockinfluerade foto ståtar Antonia Ax:son Johnson i skinnpaj, en ensam kvinna bland manliga företagsledare – vilket speglar den fortsatta snedbalansen i sammanhanget.
Här är annars min favorit 1700-talsporträttet av Asmund Palm, direktör för Levantinska kompaniet, utstyrd i turkisk dräkt med flott turban.
Snett emot hänger det kända profilporträttet av den imposante Gustav Vasa, utställningens äldsta avbildning. Den abdikerade Drottning Kristina får vi möta via hennes dödsmask, medan Bruno Ehrs fångat vår nuvarande kung avslappnat vilande på en trappa vid vattnet.
Det märks att utställningschefen Per Hedström ansträngt sig för att lyfta fram porträttraditionens historiska utveckling och mångskiftande uttryck; hur målare, skulptörer och fotografer lekt med konventioner, stilar, attribut. Min enda invändning är den täta hängningen i en enda sal – samlingen är så innehållsrik att en genomlysning lätt kunde ha fyllt flera rum.
Konstnärerna i sig är rikt representerade genom självporträtt och vänporträtt. Här utmärker sig finsksamiska Marja Helanders hedersporträtt av Britta Marakatt-Labba. Hon är skrudad i finaste kolten och stolt stående i ett nordligt vinterlandskap med en höjd svanvinge, en symbol för såväl skönhet som miljömedvetenhet.
Självklar i urvalet är Alexander Roslins berömda ”Damen med slöjan”, konstnärens paranta hustru Marie-Suzanne Giroust, även hon porträttmålare. Det är ett av Nationalmuseums mest älskade verk, liksom mer oväntat den okända Esther Ellqvists självporträtt från 1910.
Ellqvist var John Bauers hustru och skönlockiga Prinsessan Tuvstarr, som när hon fick välja själv tryckte ner en filthatt över hårsvallet och framställde sig med forskande blick i ett grått, avlövat landskap. Fotografen Dawid väljer i sin tur att 1998 klä av sig naken, likt renässanskonstnären Albrecht Dürer, dessutom ironiskt poserande som en Kristusgestalt på korset.
Modernismens intåg med olika sorters abstraktion innebar ett minskat intresse för porträttkonsten fast också vilda experiment med färg och form, som Lennart Rodhes uppbrutna självframställning. Skärskådande kan konstnärerna hänge sig åt utan beställares ogillande, vilket bland annat Lena Cronqvist och Peter Dahl ägnat sig åt. Medan den homosexuelle Eugène Jansson svidade sig i elegant linnekostym och hatt bland nakenbadande män på Flottans badhus.
I utställningens inre del visas hur porträttraditionen breddats, med exempel på vetenskapspersoner men även skådespelare, regissörer, författare, musiker. Min favorit alla kategorier är Sixten Sandra Österbergs informella framställning av professor Svante Pääbo, Nobelpristagare 2023. Han skildras leende i shorts, prestigelöst sittande med ett uppdraget knä och rosa strumpor med jordgubbar!
I folkvimlet märks även Carl Michael Bellman, känslosamt gråtande vilket var ett ideal för män på 1700-talet. Av Robyn syns däremot bara händerna och i Mikael Janssons foto av Max Martin blundar demonproducenten medan hans idol Prince på t-tröjan kastar ett getöga mot publiken.
En relativt ny kategori är idrottspersonligheter, som Zlatan givetvis. Därtill muslimska kvinnor med hijab och grupporträtt där den traditionella kärnfamiljen varierats med två pappor och deras barn.
Så kallat vanliga människor från de lägsta samhällsklasserna är med på ett hörn; en hovnarr, en dalkulla, en skomakare. Och den svarte stuveriarbetaren Pierre Louis Alexandre, som extraknäckte som modell på Konstakademien, är en av ytterst få svarta personer som avbildats i svensk historia.
På Nationalmuseums hemsida får publiken nu rösta på vem de vill se porträtterad. Nominerade är 22 aktuella svenskar – alltifrån Karin Mamma Andersson och Jonas Hassen Khemiri till Kosovare Asllani, Marcus Samuelsson och Maxida Märak. Den som vill se porträtt på samhällets mest utsatta kan gå högst upp i huset, där Anders Petersens fotoserier från fängelse, mentalvård och äldreomsorg ställs ut.
Läs mer om konst på dn.se
