Portugisen Miguel Gomes är en högst egensinnig filmskapare, en lovordad leverantör av kluriga filmer som ”Tabu” och ”Arabian nights”. Hans senaste alster, ”Grand tour”, är en besynnerlig blandning av dokumentär, dikt och resedagbok, allt hoplimmat av en rad stiliserade spelscener, berättade med en avmätt, smått humoristisk distans.
Filmens ursprung är mycket specifikt. Miguel Gomes föll enligt egen utsaga pladask för en av många anekdoter i författaren W Somerset Maughams reseskildring ”Herrn i rökrummet”. I centrum står Edward, en engelsman i Burma som får kalla fötter inför sitt stundande bröllop. När han får veta att hans fästmö Molly är på väg till honom, drar han iväg på något som blir en turné genom halva Sydostasien, och den envisa fästmön följer efter. Han och vi får en odyssé utöver det vanliga, genom såväl inre som yttre landskap.
Det är scener från odlingar, trafiktyngda stadsmiljöer, djungel med tillhörande apskrik, många sekvenser med lokal kultur med musik, skuggteater och dockspel. Gomes trotsar också allt vad kronologi heter. Dramat sägs utspela sig 1918, och de korta spelscenerna placerar oss i nämnda tid, medan resten av flödet består av betydligt mer moderna bilder. Ömsom svartvitt, ömsom färg, alltid grovkornigt och dammigt – som vore det ett bortglömt verk, upphittat och halvdant renoverat av några filmarkeologer.
I filmens sista akt följer vi främst Molly när hon stretar i Edwards kölvatten och nu ligger fokuset aningen mer på spelfilm. Vilket är skönt efter en dryg timme av rudimentärt sammansatta scener. En suggestiv sekvens på Mekongfloden rör upp ”Apocalypse now”-sediment i minnesbanken och jag vaknar till i biostolen – tacksam för igenkännbara referenser – men sedan tar den icke-förpliktigande medvetandeströmmen över igen.
Dagen efter visningen börjar vissa sekvenser från Edwards resa mot psykets mittpunkt ploppa upp i sinnet, som om de vore emotionella försåtsmineringar med fördröjd utlösning
Gomes är en stilsäker lågbudgetsurrealist som uppenbarligen inte är en vän av apelsin-tv, alltså narrativ där berättarrösten säger samma sak som vi ser på bioduken. Vilket så klart hedrar honom. Han går snarare åt andra hållet, låter gärna den torrt vitsiga berättaren tala om saker som inte alls har något med det visuella att göra. Ett spännande val, men också lätt förvirrande. För att inte säga frustrerande. Men så är det oftast med filmpoesi, om den lyckas tråckla sig in till min inre Estet är det ”stor konst”; i det motsatta fallet väcker den snarare Ordningsmannen, som inte ser med blida ögon på tidsödande bildlyrik.
Likväl växer ”Grand tour” i minnet, när berättelsen passerat genom eftertankens raster. Dagen efter visningen börjar vissa sekvenser från Edwards resa mot psykets mittpunkt ploppa upp i sinnet, som om de vore emotionella försåtsmineringar med fördröjd utlösning. Häftigt, ändå. Låter det flummigt? Jo, men skyll inte på mig, skyll på den egensinnige portugisen.
Se mer: Mer eggande filmpoesi: ”Stalker” (1979), ”Koyaanisqatsi” (1982), ”Den tunna röda linjen” (1998).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin
