Tutankhamon håller på att flytta hemifrån.
I nästan hundra år har det faraoniska Egyptens mest kände gossekonung – eller rättare sagt hans eftervärldsliga bohag – bländat besökarna på Egyptiska museet, mitt i Kairos centrum.
Och gör det fortfarande. Men runt omkring det dunkla rum på museets ovanvåning där skatterna från hans gravkammare ställs ut syns salar med tomma vitriner staplade utmed väggarna, sarkofager invirade i plastfolie och trälårar med antika artefakter som belamrar korridorerna i väntan på transport.
Snart, fast ingen vet riktigt när, ska dock även klenoderna från Tutankhamons grav packas och flyttas till sitt nya storslagna palats, The Grand Egyptian Museum, GEM. Alltihop, inklusive mumien själv – som ännu vilar i sin grav i Luxor – kommer då för första gången att finnas samlat på ett ställe och utgöra kronan på verket vid invigningen av det nya museet, beläget bara ett långt stenkast från pyramiderna i Giza.
Ett gigantiskt, postfaraoniskt monsterbygge som då blir världens största arkeologiska museum – med mer än 100 000 föremål på 80 000 kvadrat.
Men GEM lär hamna i rekordböckerna också av en mindre smickrande anledning: som ett av historiens mest segdragna och försenade museibyggen.
Påbörjat 2002, när Hosni Mubarak lade den första ceremoniella grundstenen, var premiären ursprungligen planerad till 2013. Men den har sedan gång på gång fått skjutas fram på grund av finanskris, politisk turbulens, pandemi och ekonomiska problem.
De senaste två åren har nya datum för den stora invigningen lanserats ideligen utan att något hänt – förrän nu i oktober, när plötsligt halva museet smygöppnade för publik med tolv spatiösa gallerier som i flacka avsatser tecknar den egyptiska historien från neoliticum till hellenismen.
Men Tutankhamon väntar alltså, oklart på vad. Kanske på en vapenvila i Palestina, kanske på något som ingen annan än president al-Sisi vet – för saken är den att invigningen av detta museum långtifrån bara är en kulturell begivenhet.
Den handlar i hög grad om politisk symbolik.
Och det är i sin tur något som genomsyrar hela byggnadskroppen. Den irländska byrån Heneghan Peng har ritat en koloss som paradoxalt men konsekvent korsar influenser från den fornegyptiska monumentalarkitekturen med något slags senkapitalistisk shoppingcenterestetik.
Redan i den väldiga entréhallen, där Ramses II:s kolossalstaty tornar upp sig över grunda vattenspeglar, omgiven av sorlet från butik och museirestauranger, befinner man sig i vad som kunde vara en kuliss till något historiskt drama.
Intrycket förstärks i själva utställningssalarna där de arkeologiska artefakterna presenteras i teatraliska tablåer, ljussatta i skiftande färger på ett sätt som lånar formerna från såväl den sakrala tempelmystiken som från vår samtids mer prosaiska lyxbutiker.
En upplevelse som slutligen når sin klimax i den monumentala trapphallen, med dess överväldigande flöde av kolossala stenskulpturer upp mot den sublima vy som öppnar sig mot Khefrepyramiden någon kilometer bort.
Det är – måste jag erkänna – förstummande.
Längre än så här går det knappast att komma från det gamla koloniala Kairomuseets belamrade vitriner, flagnande etiketter och mörka prång. Det är också själva meningen med bygget. GEM kommer, när det står klart, att låta charterturisterna från Rödahavskusten smidigt besöka både pyramiderna och Tutanchamon utan att alls behöva ta sig in i Kairo. Men inte bara det.
Det kommer också att stå som symbolen för ett nationellt uppvaknande. För visionen om ett modernt Egypten som äntligen beslutat ta tillbaka sitt förflutna från den västerländska vetenskapen.
För det är ju så: hela den fornegyptiska arkeologin – från Karnak till Rosetta, från Konungarnas dal till pyramiderna i Sakkara, är i princip en europeisk uppfinning. Många av de främsta fynden finns i dag på museer i Berlin, Paris och London, och egyptologin som akademisk disciplin är något som utvecklats vid västerländska universitet. Till och med de tyngsta inhemska museerna, Egyptiska museet i Kairo och Grekisk-romerska museet i Alexandria, är koloniala skapelser.
Tillspetsat kan man säga att Egyptens främsta resurs som koloni inte var landets naturtillgångar – eller ens dess strategiska belägenhet.
Utan dess kulturella och historiska kapital.
GEM står för ett brott med den historien. Museet ska ses som själva slutoperationen i ett identitetspolitiskt ansiktslyft som pågått över hela landet i ett par decennier. Ett symboliskt första steg togs med Bibliotheca Alexandrina, det hypermoderna världsbiblioteket som invigdes 2002 på platsen för det legendomspunna antika lärdomscentrat.
Ungefär samtidigt stängdes Alexandrias anrika Grekisk-romerska museum för renovering – en process som gick i mål först för ett år sedan, när museet nyinvigdes i en stil som även här gör allt för att dra upp den visuella volymen runt de historiska föremålen, med bländande ljuskontraster och förvillande spegeleffekter.
Under tiden öppnade ett nytt historiskt museum i ett av stadens gamla bedagade kolonialpalats. Detta Alexandria National Museum har sina klara brister – uppenbart underfinansierat, rörigt i sin rapsodiska framställning av stadens historia från äldsta tid till modern metropol, och därtill inkonsekvent i sitt anhopande av föremål från alla Egyptens hörn.
Ändå framhölls det vid invigningen 2003 som en förebild just i sitt sätt att bygga en nationell, historisk berättelse där de skilda epokerna, från det faraoniska till det ottomanska, sågs som steg i den kulturhistoriska process som gjort Egypten till det land det är i dag. Idén om Alexandria som en mångkulturell, historiskt flerskiktad plats är i den optiken inget annat än en kolonialistisk myt.
Det är alltså denna nya, nationella historieberättelse som utgör den ideologiska grunden för den egyptiska museivärldens arkitektoniska nyskapelser.
I Kairo invigdes 2022 ännu ett historiskt museum, The National Museum of Egyptian Civilization, som likt det nya historiska museet i Alexandria framställer ”den egyptiska civilisationen” som ett sammanhängande kontinuum – och precis som GEM i ett slags frusna, teatraliska tablåer. Den dramatiska höjdpunkten utgörs av en dunkel källarvåning där ett tjugotal av det forntida Egyptens mumifierade faraoner fått sin sista vila.
Att defilera förbi de torra, svartnade kvarlevorna av dessa mångtusenåriga halvgudar är en hisnande, makaber upplevelse. På stora videoskärmar i entrén projiceras filmklipp från den spektakulära invigningen när mumierna fördes i en grandios kortege från det gamla museet till den nybyggda gravkammaren. En färgsprakande procession i Hollywoodstil där kohorter av antika stridsvagnar och marscherande prinsessor ledsagade de gamla faraonerna i en karavan av rullande skepp – och givetvis med landets enväldige ledare, president al-Sisi i en ceremoniell huvudroll.
Förmodligen en försmak på vad som väntar den dagen Tutankhamon gör sin sista resa till det nya Gizamuseet.
Men också ett övertydligt uttryck för vad allt det här alltså i grunden handlar om – nämligen ett politiskt identitetsbygge, ett sätt för den egyptiska militärregimen att skaffa sig symbolisk legitimitet som arvtagare till de stora dynastiernas solhärskare.
De nya, dyra museibyggnaderna är här bara en del av en betydligt bredare mosaik, som även innefattar ett stort antal gigantiska stads- och infrastrukturprojekt runt om i landet.
Främst bland dem är den nya huvudstad som just nu håller på att byggas mitt i öknen mellan Kairo och Suez – så ny att den än så länge enbart går under benämningen Nya Administrativa Huvudstaden. Ur den flacka, karga sandslätten reser den sig som en osannolik hägring med sina futuristiska skyskrapor, sina halvfärdiga monorailstationer och motorvägsviadukter.
Här bor än så länge nästan inga människor – istället tycks anläggandet ha börjat med en serie megalomana prestigebyggen: redan nu kan staden stoltsera med Afrikas högsta torn, Iconic Tower, kontinentens största moské och Mellanösterns största kyrka, Födelsekatedralen, med plats för över 8000 gudstjänstfirare.
Men något populärt projekt är det inte. Istället har bygget – även här – kantats av ekonomiska bekymmer som tillsammans med övriga moderniseringsplaner satt landet i en skuldfälla och fått det egyptiska pundet att sjunka som en sten.
Mot den verkligheten framstår de faraoniska ceremonierna som en perfekt kuliss. Tidlösheten som ett värn mot den oförutsägbara politiken. Guldglansen som en plätering på en mumifierad samhällskropp.
Om Tutankhamon får agera huvudrollen i ett sådant skådespel skulle han säkert inte ha någonting emot det.
Läs fler texter av Dan Jönsson
Läs mer om konst på dn.se
