Utställning
”Maria Pavlovna. Från svenskt hovliv till Coco Chanel”
Sörmlands museum, Nyköping. Visas t o m 25/4 2027
I förordet till ”Världen av igår” skriver Stefan Zweig: ”Under det korta lilla intervallet mellan de första fjunen på min haka och de första grå stänken i mitt hår, under detta halvsekel har det inträffat fler radikala omvandlingar och förändringar än annars för tio generationer, och vi känner alla: det är för mycket! Mitt liv i dag är så väsensskilt från det av i igår, mina framgångar och mina motgångar, att det ibland känns som om jag hade genomlevt inte bara en, utan ett helt flertal av olika existenser.”
Zweig föddes knappt tio år före Maria Pavlovna och hans ord sammanfattar väl även hennes levnadsöde. Första gången jag hörde talas om den ryska storfurstinnan var när jag snubblade över hennes memoarer, ”Maria Pavlovna: Boken om mitt liv”, för kanske tjugo år sedan. Läsningen var drabbande och stannade hos mig länge.
Den värld hon växte upp i förintades, och en ny växte fram i dess ställe. För att överleva krävdes anpassning och framåtblickande. Inte konstigt att hon nu föräras en presentation på Sörmlands museum i Nyköping, som utmärkt sig genom flera välgjorda och intressanta utställningar de senaste åren.
Utställningen, kurerad av Susanna Strömquist, fyller tre salar. I det första, mindre rummet presenteras Maria Pavlovas livshistoria för besökarna; ett nödvändigt grepp då hon, en gång en välkänd kunglig profil, numera nog främst är bekant för de mest inbitna rojalisterna.
På en vägg visas scener från när hon, 18 år gammal, anlände till Stockholm för första gången, i samband med sitt giftermål med prins Wilhelm. Det är denna Sverigekoppling som ger utställningen dess raison d’être.
Det andra rummet ägnas åren som svensk kunglighet. Porträtt på prinsessan Maria samsas med porträtt på hennes nya svenska familj, som Wilhelms faster, prinsessan Ingeborg, svägerskan kronprinsessan Margareta och svärfar kung Gustav V. Ansikten och namn som nyss tillhörde allmänkunskapen men som för varje år som går försvinner in i det förflutnas allt tätare dimma.
Här visas också plagg som när de tillverkades var högsta mode bland de kungliga, men som i dag framstår som ålderdomliga reliker.
Ett av de främsta exemplen är Maria Pavlovnas bröllopsklänning: en imponerande rysk hovdräkt i silverlamé med långt släp. Än mer fascinerande är filmen där man kan höra hennes stämma. På flytande svenska berättar hon om sin tid i Sverige, tack vare en inspelning från 1944, gjord i Buenos Aires.
Ett hörn av rummet ägnas åt den lokala anknytningen, liksom för att förklara varför ett museum i Sörmland ger utrymme åt en halvt bortglömd prinsessa. Genom sitt giftermål blev storfurstinnan även hertiginna av Sörmland. Hertigparet tillbringade sina somrar på Stenhammar slott, inte sällan i folkdräkt.
Det tredje rummet är, åtminstone ur ett modehistoriskt perspektiv, det mest intressanta. Efter skilsmässan från prinsen 1914 återvände Maria Pavlovna till Ryssland, men flydde efter den revolution som kom att mörda så många av hennes familjemedlemmar. ”Det var som om vi hade ryckts ur vår dekorativa ram och knuffats av scenen mitt under ett praktfullt skådespel”, sammanfattade hon skeendet i sin självbiografi, citerat i en väggtext.
Likt många andra ryssar i landsflykt bodde Pavlovna under 1920-talet i Paris. Här träffade hon Coco Chanel och etablerade sin ateljé, där hon lät sy upp broderier på maskin. Under åtta år drev hon sitt företag, Kitmir, som levererade broderier till franska modehus. I rummet finns flera raffinerade Chanel-plagg med dessa avancerade broderier, samt skisser och fotografier från tiden.
Som modeutställning betraktad är upplägget ovanligt och kan framstå som spretigt om man förväntar sig en berättelse om 20-talets modeindustri.
Men för den som i stället närmar sig utställningen som en kulturhistorisk skildring av en dramatisk tid, med mode som sammanhängande tema, framstår den tvärtom som självklar. I Maria Pavlovnas värld – där ideologier snabbt ersatte varandra och världskrigen rasade – fanns inga röda trådar. De klipptes av och eldades upp, förstördes av de makthavare som ständigt avlöste varandra på världsscenen.
Att göra upp planer i en värld där marken skälvde under fötterna var meningslöst. Det utställningen skildrar är en individs försök att parera de stora världshändelsernas konsekvenser, samt Maria Pavlovnas särskilda förmåga att anpassa sig efter ständigt nya utmaningar och situationer. Utställningen berättar denna historia genom ett urval av utsökta plagg, förevisade på ett genomtänkt, engagerande och pedagogiskt vis.
Susanna Strömquist är medarbetare i DN, därför bad vi Philip Warkander, Expressenskribent och doktor i modevetenskap, att recensera.
Läs mer om konst och form på dn.se