Det kan vara tufft att komma ut på singelmarknaden igen. Särskilt om senaste förhållandet slutade med att ens ex försökte mörda en.
Den numera ensamstående föräldern Violet (Meghann Fahy från ”The White Lotus 2”) har all anledning att känna sig mansskeptisk när hon tar sig till en första dejt på den höghusbelägna finkrog där huvudparten av twistthrillern ”Drop” utspelar sig. Hon hinner notera de mest utmärkande figurerna på plats – den trevliga bartendern, den excentriska kyparen, den slemmige restaurangpianisten, den nervösa blinddejtaren – när hennes försenade träff till slut dyker upp: en snygg, charmig och till synes perfekt fotograf (Brandon Sklenar från ”Det slutar med oss” och ”1923”).
För perfekt? Alla ses i nytt ljus när Violet börjar få märkliga meddelanden airdroppade till sin mobil. Skämtsamma memes övergår i renodlade hot riktade mot hennes son och barnvaktande syster.
Med tidsloopande slasherfilmserien ”Happy death day” (2017/2019) och kroppsbytarrysaren ”Freaky” (2020) har Christopher Landon positionerat sig som en syresättande genrekorsare. Om man sedan innan är bekant med hans finurligheter finns en risk att man väntar sig något liknande från ”Drop”. Inte minst efter den överdramatiska förtextsekvensens blandning av krossade klockor och tim- och vinglas.
Ännu en tidsloopsfilm? Nej, däremot en thriller som får en att gäspa och titta på mobilklockan ett par gånger.
Vi får veta att airdrop-tjänsten kräver att man befinner sig inom femton meters avstånd från avsändaren. Den trådlösa anonymiteten utgör en digital variant av en Agatha Christie-lik gissningslek som trots den moderna inramningen känns boomerlikt mossig. Visst att det är av publikintresse att se vilka meddelanden huvudpersonen får, men det blir både tjatigt och töntigt när den femtielfte pushnotisen smälls upp över duken med rafflande rysarstråkar och animationer.
Trots enorma stresspåslag måste Violet, enligt hotfulla instruktioner, hålla skenet uppe. Så hon bjuder på ett leende, en kyss, ett förslag om shots – allt för att hålla sig kvar på dejten och restaurangen. Annars kommer den maskerade mannen från hemövervakningsbilderna att mörda hennes syster och son.
Den här typen av skådeplatslåsta thrillerfilmer ställer regi- och manusmässiga krav, då det hela tiden ska till tvära kast för att dramat inte ska stå och stampa på samma fläck. Joel Schumacher höll telefonkiosken varm i ”Phone booth” (2002) och långt dessförinnan gjorde filmskapare som Hitchcock och Sidney Lumet stor konst av begränsningarna i ”Repet” (1948) och ”12 edsvurna män” (1957).
Förvisso serverar restaurangen i ”Drop” stämningsfull kvällsutsikt över Chicagos innerstad, men Christopher Landon verkar själv medveten om kammarspelsthrillerns svårigheter. Så han växlar upp, öser på och överger den smygande stämningen för en skrattretande final. Medveten hyperbolik, absolut, men det är något med den där glimten i ögat som inte riktigt passar ihop med Violets blåslagna öga i inledningen. Restaurangbesöket blir helt enkelt en smula smaklöst.
Se mer. Dejtfilmer som förtjänar en andra titt: ”Blind date” (1988), ”50 first dates” (2004), ”Crazy, stupid, love” (2011).
Fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Sebastian Lindvall
