Historien spökar bakom kriget i Ukraina. Alla dessa storvulna ryska fantasier och imperiala skenbilder som spelar på det förflutna. Och därmed de stora nationernas rätt att dominera över de mindre. För att det alltid har varit så.
Författaren Serhii Plokhy har beskrivit konflikten som ett artonhundratalskrig utkämpat med nittonhundratalstaktik och tjugohundratalsvapen. Det påminner, som Lundahistorikern Klas-Göran Karlsson påpekar, om alla de olika utvecklingslinjer och rotsystem som ledde fram till Putins krig.
I boken ”Ryssland och kriget om historien” gör han ett tappert försök att bena ut frågan. Historien har många skikt. Och Karlsson lyfter framför allt fram tre: den postsovjetiska, den imperiala och den kulturhistoriska konflikten.
Under allt ruvar en svårslagen nationalistisk revanschism som driver krigets hat.
Putin har i ett berömt yttrande beskrivit Sovjetunionens fall som 1900-talets största geopolitiska katastrof. ”Vi förlorade 40 procent av vårt territorium och en stor del av vår industriella styrka och befolkning. Vi blev ett helt annat land, och allt som vi arbetat med i mer än tusen år gick i det hela förlorat.”
Vladimir Putin är förvisso en produkt av den kommunistiska statens säkerhetsapparat, men ser likafullt kritiskt på delar av arvet. Var inte kommunismen en västlig import? Han har beskrivit Lenins revolution som destruktiv för imperiet och den ryska särarten.
Separatfreden med Tyskland 1918 under första världskriget fick till följd att den nya sovjetmakten tvingades erkänna Polens, Finlands, de baltiska staternas och Ukrainas självständighet. När Kreml överlät Krim till Ukraina 1954 blev periferin ännu större.
Karlsson skriver att Putin alltid har det äldre historiska Ryssland som referenspunkt. Han kan därför betraktas som en tsargestalt för 2000-talet. Det saknas inte eklektiska inslag i hans historiebild – som en ny vapensköld prydd av tsartidens tvehövdade örn. Och Putin lyfter gärna fram den ortodoxa kyrkans andliga arv.
Under allt ligger det imperialistiska mytmosets urmoder. Nämligen att det moderna Ryssland som steg fram på 1600-talet är Kievrikets naturliga efterföljarstat. Av det följer att ryssar och ukrainare är ett och samma folk. Ukraina har därför inget existensberättigande.
Där vilar den destruktiva historiska lögnen bakom kriget. Karlsson lyfter fram den med pedagogisk tydlighet. Putins krig kan kanske bäst beskrivas som ett brutalt kultur- och historiekrig. Och då ligger alltid utrotningen och folkmordet nära.
Klas-Göran Karlssons studie är grundlig och perspektivrik. Den visar hur livsfarlig historien kan vara när den används som ett samtida vapen.
Men om man vill läsa något mer drastiskt, polemiskt och infallsrikt? Då ska man inte missa den ryske historikern Alexander Etkinds ”Rysslands krig mot moderniteten”. Den kom i höstas på Ersatz i Ola Wallins viga översättning.
Medkänslan med vissa och föraktet för andra tvingar oss att glömma den akademiska objektiviteten, skriver Etkind, som är verksam vid Central European University i Wien. Sorgen och vreden ska få vina. För att markera det allvarliga läget skriver han sin historia i imperfekt. Man måste tänka sig att kriget får ett rättvist slut.
Han ser Ryssland som en brutal och vulgär petrokrati. Kampen mot fossilindustrin och klimatförstörelsen är ett dödligt hot mot Putins regim. Utan oljefälten och gasledningarna finns bara maktens kulisser. Naturtillgångarna är förutsättningen för den svinrika lilla elitens livsstil och den groteska ryska ojämlikheten. Därför vill regimen stanna tiden – eller ännu hellre – vrida klockan tillbaka.
I maktens kitschiga rokokopalats, med förgyllda toalettborstar och glittrande stripteasestångar, parar sig småtsarerna och maffians gudfäder. Men lyxyachterna ligger infrusna i västerländska hamnar och många plundrade miljarder vilar i något svåråtkomligt skatteparadis. Västs sanktioner biter.
Det ser ut som en tanke att Putins steg till makten samma år (2000) som Nobelpristagaren i kemi Paul Crutzen myntade begreppet antropocen. Det innebar ytterst att människans påverkan på jordens landskap och klimat blivit ett existentiellt hot som inte längre kan förnekas.
Därför är kriget en dubbel fara för mänskligheten.
Alexander Etkinds rasande pamflett är full av sådana aha-upplevelser.
Läs fler texter av Jan Eklund och andra av DN:s bokrecensioner
