”Quislings sista dagar” fastnar i trosfrågorna

Den norske regissören Erik Poppe är okrönt hovleverantör av nationell traumabearbetning: Först den smärtsamt slagkraftiga ”Utøya 22 juli” om massmördaren Breiviks illdåd, därefter den mer stelbenta ”Kungens val” om kung Haakon VII:s vägran att sträcka vapen inför nazisterna och nu ett uttänjt drama om en hatad norrman vars efternamn blivit en synonym till ordet landsförrädare.

Det är initialt spännande att befinna sig i Oslo under det korta maktvakuum på cirka 24 timmar som följde på Tyskland kapitulation. Den norske ministerpresidenten Vidkun Quisling (Gard B Eisvold) håller ett hyllningstal i radio till Hitler som just tagit livet av sig, men inser inte att hans eget välde också håller på att krackelera. Han lovar sin ukrainska fru (svenska Lisa Carlehed) att allt kommer bli bra – i nästa ögonblick sitter han i cellen och väntar på den rättegång som vi vet kommer sända honom i döden.

Prästen Peder Olsen (Anders Danielson Lie) blir utsedd till fångens själasörjare och det är samtalen mellan dessa tu som utgör fundamentet i ett manus som bygger på Olsens dagboksanteckningar.  Tekniskt sett sitter allt på plats: Den välskapta och detaljerade produktionsdesignen, det expressionistiska ljudbandet som tolkar prästens inre kamp och det vitala agerandet från Danielson Lie och Eidsvold. Den senare tvingas – och lyckas – gå ner i själslig spagat för att skildra den ömsom bombastiske, ömsom ynklige Quisling.

Men mjukvaran är inte lika övertygande. Det handlar – eller borde handla – om de stora moralfilosofiska spörsmålen men manuset står och stampar vid den egentligen ganska irrelevanta frågan om huruvida Quisling kommer att erkänna sina brott eller ej. Eller kanske snarare tillstå att det ens var några brott, han följde ju bara sin egen övertygelse – och om han då också kommer visa Ånger. Jo, med stort kristet Å.

När stråkarna tar i och oblaten åker fram anar man vart vi är på väg, men det absoluta slutet säger faktiskt någonting annat. Vilket är tacknämligt, det är en fin liten skruv, men det är lite sent och det väcker i ännu högre grad frågan varför filmmakarna envisas med att lägga så stor tonvikt vid syndaförlåtelsen.

Men det är klart, det är ju prästens historia, och den talar mer om hans vacklande tro och en gnutta om Guds tystnad (jo, det finns en kort passage som får det att rycka i Bergman-baguetten) än förbrytarens psykologi. Det är rimligt men det gör inte filmen mer intressant.

Om man är specialintresserad av Quisling och/eller troende ter sig nog det låga betyget här ovan som en existentiell gåta i sig (speciellt som hårdvaran är så pass gedigen) men det krävs nog just nämnda disposition för att härda ut i de söndagsskolefrälsta och i längden repetitiva 148 minuterna.

Se mer: Andra norska filmer om den tyska ockupationen: ”Max Manus” (2008), ”Den 12:e mannen” (2018), ”Den största förbrytelsen” (2020).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin