Bland det sannaste och vackraste som skrivits om den litteratursyn jag själv råkar dela står att läsa i Willy Kyrklunds modernistiska storverk ”Mästaren Ma” från 1952: ”Jag intresserar mig icke för människorna. Jag intresserar mig för människans villkor.” Vad är då människans villkor? Det är det som är utanför, det som formar och avgränsar henne. ”Det omänskliga omsluter människan såsom havet omsluter fisken, såsom öknen omsluter en tappad hårkam.”
Kanske är det också därför jag tycker så mycket om Quynh Trans nya roman ”När andra njuter”. Efter den hyllade debuten ”Skugga och svalka” från 2021, som belönades med Borås tidnings debutantpris, är den finlandssvenska författaren tillbaka med ännu en berättelse om en liten familj med rötterna i Sydostasien.
Denna gång befinner vi oss hos mor och tonårsdotter i utkanten av Lund, där mamma Maggie hamnade efter att hon som ung följde med en landsman från Vietnam till Sverige. När dottern Lana blev till var äktenskapet redan på upphällningen. Som människor förblir våra två huvudpersoner också något av ett mysterium, som två glatta ytor som rör sig i tillvaron. Det läsaren ser är i stället vad som ligger utanför dem, vad som avgränsar och formar dem.
För Maggies del handlar det om arbetet på den konkurshotade japanska salongen, där de säljer österländsk stämning som ett sätt att återförtrolla tillvaron för betalande gäster. Det handlar om att leva i ett land där männen ser på henne som de ser på ”kvinnorna i porrfilmer”. Om att aldrig ha råd att flytta. Om älskaren som blev kvar i Vietnam. För Lanas del handlar det om alla killar hon har dumpat. Och vännerna som tjatar om att hon ska skaffa en ny. Om vännernas föräldrar som undrar om hon fortfarande har problem med aggressivitet. Om kniven i väskan och en vårkväll som gick fel.
Quynh Tran är en stämningarnas författare, där mjuka ackordmattor då och då bryts av våldsamma utbrott i vad som skulle kunna vara en ordinär ungdomsroman, men inte är det. Det uppskruvade händelseförlopp som i någon mån för berättelsen framåt känns närmast som ett stickspår eller en manipulation – och det i positiv bemärkelse. Det är en dramaturgi som leder ut i ingenstans och osäkrar läsaren.
Ensamhet kan som bekant också vara en klassfråga
Att läsa ”När andra njuter” är som att läsa två separata berättelser, där både stil och perspektiv skiftar beroende på om vi för ögonblicket följer mor eller dotter. I Maggies minnen från hemlandet råder en lugn och klar skönhet, medan Lanas kapitel är skrivna på en pratig och ogenomtränglig prosa. De utgör två olika världar som bara råkar befinna sig i samma lägenhet, isolerade både från varandra och allt utanför: ”Maggie har låtit kylskåpet stå tomt. Om någon skulle komma på besök finns det ingenting att bjuda på.” Ensamhet kan som bekant också vara en klassfråga.
Nåväl, Maggie har alltså inte haft en man sedan skilsmässan och Lana har inte haft en kille på ett halvår. ”Ett halvår utan killar, inte ens ett span, ingenting.” Ett helt halvår, det menar du inte?
Det finns något monomant och absurt i hur upptagna alla inblandade är av romantiska relationer i den här boken. I praktiken tycks de där killarna nämligen vara rätt irrelevanta för både Maggie och Lana, det är som idé och föreställning de fyller en funktion. Männen framstår som en portal till allt det andra, helt definierande för vem man blir och vad man har rätt att förvänta sig av de där villkoren, av det som omsluter och formar en. ”Vad är det för liv? Vad är det för liv?”, som en av gästerna på salongen utbrister.
Det är just det som är frågan.
Läs fler texter av Kristina Lindquist och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
