Det är synd om de rika. Nu när klassklyftorna blir allt vidare ramlar det in en hel del fiktion som säger det vi alltid fått itutat oss: man blir inte lycklig av pengar. Det är så klart ett sedelärande försök att hålla oss andra på mattan. Mata populasen med berättelser där de besuttna framställs som antingen löjliga familjen eller sociopater, så nöjer de sig med sin eländiga tillvaro.
Och det fungerar rätt bra. Välskapta tv-serier på temat, som ”The White Lotus” och ”Your friends & neighbors”, håller oss fjättrade vid skärmen.
Titelns reservat ligger på den danska guldkusten mellan Köpenhamn och Helsingör där knösen Rasmus, hans troféfru Katarina och barn bor i en flådig villa i stram dansk design. De har ”gamla pengar” och den känsla av självklart världsherravälde som kommer med dem. Grannarna, med huvudpersonen Cecilie (Marie Bach Hansen) i modersrollen, är också välbeställda men har åtminstone en fot kvar i myllan. När de förstnämndas au pair försvinner, och de inte verkar bry sig ett smack, börjar Cecilie – tillsammans med sin egen au pair – att nysta i vad som kan ha hänt.
Manusförfattaren ska ha en varm wokekram för att hon låter au pairerna, som behandlas som gamla tiders tjänstefolk, kliva fram i social helfigur
Den som till äventyrs undrar vart den begåvade danske filmskaparen Per Fly tagit vägen hittar honom här – och det var så klart ett helt rätt val av regissör. Han har ju tidigare med framgång dissekerat det danska klassamhället, inte minst med trilogin ”Bänken”, ”Arvet”, ”Dråpet”. Dessutom har han visat en god förmåga att frammana klassmanér och levande gruppsykologi ur sina rollfigurer utan att göra dem till karikatyrer (även om det är nära, när det gäller Katarina).
Manusförfattaren Ingeborg Topsøe ska i sin tur ha en varm wokekram för att hon låter au pairerna, som behandlas som gamla tiders tjänstefolk, kliva fram i social helfigur. Alltså inte bara som vittnen till den vita överklassens dåraktiga beteende utan som individer med egen agens, precis som de barnvaktande medsystrarna i tv-serien ”Expats” (2023) med Nicole Kidman i centrum.
Det är just den omsorgen om de olika perspektiven – från det personliga till det globala – som gör att såväl ”Expats” som ”Reservatet” växer i sinnet och minnet. Serier som också påminner oss om att vår trygga materiella tillvaro inte är något vi förtjänat, utan en slumpmässig vinst i det som kallas livets lotteri.
Flys och Topsøes serie doppar även tårna i samma toxiska manosfär som tokhyllade ”Adolescence”, men når så klart inte dess höjder. Nu siktar man nog inte dit heller. ”Reservatet” nöjer sig med att konstatera att attityder och språk sipprar ner till dem vi tror att vi skyddar. Eller som den gamla devisen lyder: barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör.
Med andra ord en kriminalfiktion med nyanser. Till viss del en spännande ”vem-gjorde-det?” men lika mycket ett ambitiöst, välspelat socialt drama – som utmanar denna texts inledande ”truism”.
Läs fler film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Fredrik Sahlin
